Det första jag missade var även det jobbigaste. Farfars död. Oväntat och plötsligt, helt utan förvarning kom det där samtalet. Jag kunde inte ta in det först. Han var borta, hade precis försvunnit ur världen. Det är nog första gången jag hört min pappa på gränsen till att bryta ihop, det där samtalet. Bara att inte ha något som helst stöd där man är, att vara helt ensam, att inte kunna dela sorgen med sin familj, är nog en av de allra jobbigaste sakerna jag någonsin gjort. Jag åkte tillbaka för begravningen och fick där en känsla av vad jag borde gå igenom tillsammans med de andra, inte på skilda håll och speciellt inte i skiljda länder. Jag missade sorgen efter min farfars död, och att dela den med min familj. 

 

Nästa sak jag missade var min yngsta brors 15årsdag, har ju alltid varit där och letat efter någon grym present, alltid hjälpt till med förberedelserna och tågat in i rummet med min falsksjungande familj som kör och ljus och tårta på en bricka morgonen för födelsedagen, gärna tagit bilder på nyvaken lillebror som man senare kunnat skratta åt. Men nej, inte denna gång. Inget uppvaktande på morgonen, inget fika och släkt/vänner på eftermiddagen, och inga paket. 

 

Jag missade i december alla förberedelser inför Jul som jag älskar att hjälpa till med, och som mamma brukar vara oändligt tacksam över att jag hjälper till med. Att byta ut gardiner och pynta hela huset med de fula men ändå rätt charmiga gubbarna och tomtarna som vi barn pysslade ihop som små, allt bak och matlagning som ska fixas och som ändå alltid verkar finnas kvar hur mycket man än gör. Julkalendern som jag ständigt försöker få hela familjen att följa och ibland lyckas med ett avsnitt då och då. Sen att hitta en julgran och klä den. Komma överens med familjemedlemmarna om vad man ska köpa till de andra, kanske köpa något tillsammans och självklart sitta och hitta på dåliga rim till det man bestämt sig för att ge bort. 

 

I december missade jag också Lucia, något som för mig altid varit en stor del av julkänslan. Ända sedan jag var liten har jag gått Luciatåg varje år, sedan jag var 10 har dagen alltid varit fylld med lussande på företag med min sjungande klass från tidig morgon till sen kväll. Alla sånger som jag kan så väl och som jag älskar att sjunga på just denna dag för de man sjunger för och se hur glada de blir av att ett Luciatåg kommer fick jag inte uppleva under detta år. 

 

Efter jul då jag var tillbaka i Frankrike saknade jag att åka längdskidor, något som jag gjort varje vinter i stort sett sedan jag kunde stå själv. Men inte denna vinter. Inte en enda dag på längdskidor, vilket jag nog måste erkänna är min absoulta favorit träningsform. Lite slalom blev det ju i alla fall, men har verkligen saknat just längdskidor.

 

Sedan var det semeldagen. Nej, inga semlor. Inte detdär typiska som mina föräldrar alltid lyckas med: - men idag är det ju semeldagen så jag köpte lite semlor. Oj, jaha, gjorde du också det. Jaha, oj, fick ni semlor i skolan också?

Det där svaga illamåendet som smyger sig på efter alla dessa semlor man ätit under dagen. Jag åt min första semla för året i maj. Inte riktigt samma grej.

 

Sen har vi ju det stora. Siffran 20 blev den som representerade min ålder. Ingen stor fest, inget firande och enormt fika med familjen, ingen sång på morgonen. Min 20års dag blev mer eller mindre ingenting av vad jag alltid föreställt mig att den skulle vara. En gigantisk fest med alla mina vänner som håller på hela natten....nja, inte riktigt alltså. Sedan för att koppla till det, 20år=laglig på systemt. Har fortfarande inte varit där.

 

När vi väl är inne på födelsedagar ska jag nämna att min äldre yngre bror fyllde myndig och blev 18 år. Samma sak som med första brorsan där, ingenting fick jag vara med om, även om jag bidrog till en present som langades fram där hemma. Har alltid tänkt mig att jag skulle supa ner honom (eller i alla fall ta en öl tillsammans) på hans 18års dag, men icke.

 

Till påsk fick jag inget påskägg, ingen äggjakt som mina föräldrar envisas med att fortsätta med trots att vi är stora. Ska man få ett ägg får man leta. Undrar om dom kommer fortsätta även när vi flyttat hemifrån? Förutom avsaknaden av påskägg blev det inte heller någon påskhelg med massa dekorationer, inga små häxor som knackade på dörren för att tigga godis och ingen påskbuffé som är nästan lika illa som julbordet. 

 

Den 30e april firar vi i Sverige Valborg. Vi i familjen brukar alltid fira tillsammans och jag har faktiskt aldrig haft en sån där riktig supar-valborg som många ungdomar har. Oftast blir det en HELGRYM middag med familjevänner och vandring till någon brasa och tiggande om pengar av föräldrarna för att köpa lotter (ja jag tigger fortfarande fast jag är 20 år, man kan alltid hoppas!). Eventuellt att jag och någon i min ålder tar oss iväg för att dricka lite med några andra men det blir aldrig särskilt mycket på den fronten. I alla fall. I våras firades valborg med att ja, ingenting. Jag låg i min säng och läste den kvällen om jag inte minns fel.

 

Vill påpeka att en av mina allra närmaste och bästa vänner som jag känt i ganska precis halva mitt liv tog studenten i våras. Kollade i stort sett varje dag från och med slutet av mars på flygbiljetter för att åka och dyka upp som världens bästa studentpresent, men biljettpriserna var skyhöga så min plan dog. Missade den stora dagen och är så himla ledsen att inte få vara med och dela upplevelsen såsom jag alltid trott att jag skulle göra och som jag in i det sista kämpade för. Skickade familjen till mottagningen och fick ge ett rätt ynkligt grattis och deltagande via telefon. That's it. 

 

 

 

Till sist så missade jag förra veckan midsommar. Som jag firat på Vässarö ända sedan min konfirmation 2009. Att komma från ett sånt stort firande och atmosfären på Vässarö under den där helgen varje år gjorde mig så sjukt ledsen och deppig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag firade lite, ja, men långt ifrån det jag är van vid. Och jag missade midsommar på Vässarö, något som jag trodde skulle vara en tradition i all evighet, men som nu, redan efter 5 år har brytits.