Ett varmt välkomnande!
Med bankande hjärta och med svetten rinnande väntar jag vid rullbandet på min väska. Jag kan se utgången, utanför kan jag skymta inte bara en utan flera pappor eller mammor med barn. Då jag ser mig omkring upptäcker jag (till min lättnad) fler unga flickor som står ensamma och ser ganska förvirrade och en aning rädda ut. Jag vågar inte gå och hälsa, man är ju svensk.
Då väskan till slut kommer spelar hjärtat trumsolo, "Herregud, vad har jag gett mig in på?!". Jag samlar mig och går med bestämda (kanske lite för bestämda för folk omkring tittar konstigt på mig) steg mot den där dörren, utgången. På andra sidan kommer jag möta familjen jag ska bo hos i ett år. Ett sista andetag innan jag går igenom dörren, jag ser mig omkring men känner inte igen någon. "Dom är inte här...". Långsamt och osäkert fortsätter jag framåt, och då ser jag dem, pappan med de två barnen som jag sett på så många bilder och pratat med på Skype. Efter någon sekund ser dem även mig och alla 3 spricker upp i varsitt gigantiskt leende. Den lilla flickan håller i en skylt: Bienvenu Johanna (välkommen Johanna) står det på den. Först nu inser jag att jag har hållt andan sedan jag gick ut genom dörren så antagligen är jag helt röd i ansiktet.
Trots min röda ansiktsfärg kan jag inte låta bli att också le, och även slappna av en aning. Pappan är snabb att ta min stora feta resväska, hälsa med tre kindpussar (bra att veta nästa gång jag ska hälsa på nån!) och samtidigt säga ett snabbt Bonjour! Ca va? Och sen massa andra saker på franska som jag inte riktigt hinner registrera eller svara på innan det är barnens tur att hälsa.
Efter att ha hämtat en vagn till mina 2 feta väskor (ja båda föräldrarna frågade vad jag hade med mig, ett helt hus? Jag svarade lite finurligt, nej det är mitt liv jag har med mig. OBS, på franska! Bra svar tydligen, de skrattade.) går vi till ett café på flygplatsen. Jag blir bjuden på kaffe och precis när jag fått min kopp dyker mamman upp. "Yes, I know how to do this!". Jag reser mig och tar själv initiativet att hälsa, med tre kindpussar som jag precis har lärt mig.
Med mamman och barnen åker vi bil hem. Huset är fantastiskt. En snabb lunch och sedan rundtur i huset och trädgården med mamman och barnen på släptåg. Barnen visar själva sina rum, extremt stolta båda två. Jag får även se mitt rum och får lite tid att packa upp och göra mig hemma. (tex sätta upp bilder på nära och kära över skrivbordet)
Sedan är det dags för allt det praktiska. "Juste...sånt också". Tack och lov börjar vi nu prata engelska jag och mamman, jag får en kopp kaffe och vi sätter oss på uteplatsen. Jag är en aning orolig först och undrar vad hon ska säga. Så börjar det, hon berättar: vad barnen inte äter, om bilen, att jag oftast får följa med om dem är bjudna på olika saker, jag ska berätta om något går sönder, jag ska skriva upp på whiteboarden i köket om något saknas, vilka dagar hon har aktiviter och behöver extra hjälp, vad som gäller för semstern, hur måltiderna organiseras, om katterna, städning, telefonen, födelsedagar och kalas, goûté (mellis typ), vänner för mig och/eller barnen, banken, min skola, barnens skola och barnens aktiviteter. Dvs SJUKT MYCKET.
Efter det langar hon upp en kalender, det är en present till dig säger hon. Sen synkar vi kalendrarna, och det är då vi connectar när jag inser att hon är precis lika mycket kontrollfreak som jag är. Förutom det får jag även en pärm där typ ALLT viktigt står, eller allt som är värt att veta. 3 sidor med Règles de vie, där beskrivs hur en normal dag ser ut beroende på om det är helg, vecka eller semester. Det finns även en sida (den allra viktigaste) med mina uppdrag, alltså det som jag måste göra och även hur ofta jag ska göra det. Sen finns det en fantastisk sida som är glad-gubbe-saker och ledsen-gubbe-saker, på glad-gubbe-saker finns bla: ta initiativ, delta i familjelivet och ta dig tid till egentid när du är ledig. På ledsen-gubbe-saker finns bla: glömma att gå upp på morgonen, slå och skrika på barnen och lämna dem utan övervakning om de tex badar.
Sen finns det också en lista på förslag till aktiviteter, idéer på recept till maten och de två utvärderingarna från deras före detta au pairer.
Under dagen lyckades vi också fixa ett franskt telefonnummer till mig, storhandla mat (inte det lättaste med två barn och en glömd inköpslista), köra runt lite i närheten för att jag ska känna igen ställen och laga mat. Efter en dag med sjukt mycket intryck, nya saker och ja, allt helt enkelt lyckas jag komma i säng vid klockan 22, helt slutkörd.
Min säng är skitcool. Mitt hus är skitcoolt. Mina nya katter är knäppa. Min nya bil är bekväm. Min nya familj äger.
Kommentarer
Emelie säger:
Gaaaaah Johanna du är framme!! Jag vet hur crazy allt sånt där känns ;) Fett bra inlägg också :D När vi hörs/ses får du berätta mer om allt ^^
Ull säger:
Åååh, så roligt att höra att allt känns bra! Puss och kram
Trackback