Jag tränar fortfarande, springer och styrketränar. Bra vana.

Jag läser fortfarande mycket av min lediga tid. Bra vana

Jag sitter fortfarande ganska mycket vid datorn. Dålig vana

Jag har fortfarande ljus i rummet som jag tänder då och då. Bra vana. 

Jag sover fortfarande ganska mycket. Bra/dålig vana?

Jag spelar fortfarande piano. Skön vana.

Jag dricker fortfarande kaffe. GRYM vana.

Jag går aldrig upp efter 9 på morgonen. Bra vana, kanske?

Jag älskar att ha honug på mina mackor. Bara....va?

Jag kör bil varje dag, så fort jag ska någonstans. Bra vana för bilkörning. Dålig vana för miljö

Jag har blivit frälst av nötter, äter det varje dag. Bra vana antar jag?

Jag dricker minst ett glas vin per dag. Oklart.

Jag pratar franska, nästan hela tiden. Bra vana!

Jag äter bröd, yoghurt, frukt och kaffe och ibland en skål mjölk och flingor till frukost. Ny vana, bra vana.

Jag städar automatiskt undan efter mig och barnen. Bra vana.

Jag städar hela huset varje vecka. Rätt tråkig vana

Jag äter fransk ost varje dag. Sjukt god vana

Jag lagar minst ett mål mat per dag. Bra vana.

Jag äter youghurt hela tiden. God vana

Jag måste alltid planera i förväg om jag ska träffa vänner och kan sällan bara ringa någon för ett spontant möte. Ovan vana.

JAG PLUGGAR INTE VARJE DAG. Bästa vanan.

Är någon ute på tågluff i Europa är det ett MÅSTE att hälsa på mig, ingen fråga om saken. Så ja, jag tvingade såklart hit mina vänner som bara råkade tågluffa i Europa. Igår tog jag min bil och körde ner till Annecy, med kartan i högsta hugg begav jag mig mot deras hostel. Ett kärt återseende av Thaysen och Maja blev det! Men min expertis (eh...) turistade vi runt i Annecy till alla sevärdigheter. Det kändes sjukt konstigt att prata svenska igen efter att jag numer ENDAST pratar franska hemma i huset och engelska med mina vänner. Språken mixas lite och min svenska förfaller. 

 

Efter våran sightseeing tog vi oss en picnic innan vi satte oss i bilen för att åka till Gorges du Fier, en flod som flyter mellan två klippväggar som utgör en smal gång, och en bro att gå på 25 meter över floden, klart värd utflykt! 

När utflykten var klar styrde vi tillbaka till Annecy där vi förberede oss för middag med att chilla på Hostelet. Nu till middagen, vi bestämde att vi skulle äta franskt, and so we did. En meny bestående av förrätt (jag åt sniglar), huvudrätt (jag åt en "regions-kotlett"), ost (vilket var väldigt spännande att beställa!) och en desert blev det. Inte helt fel måste jag säga! 

 

Då måltiden var avslutad var jag sjukt lycklig över den fantastiska maten, jag var mitt inne i ett glädjerus kan man säga, vi styrde mot puben. Självklart valde jag den enda pub jag varit på tidigare, au pairernas hängställe. Där träffade vi på ett gäng andra au pairer! Flera av dem går i min klass. Mina vänner tog sig varsin öl och vi satt och pratade med allihopa i någon timme innan det var dags att röra sig hemåt. 

 

 

Även idag har spenderats med dessa två människor, ett snabbt besök vid den gigantiska kyrkan (Basilique), en tur till slottet Chateau Montrottier och mycket prat har dagen bjudit på.

 

 

 När man är au pair är det ibland (oftast) svårt att skilja på jobb och fritid. När är jag egentligen ledig och när jobbar jag? Jag har officiella arbetstider då jag tar hand om barnen och sen är jag "ledig" när barnen är i skolan. Dock räknar jag inte den tiden som ledig tid, jag springer runt i huset och sköter diverse små uppdrag jag har, jag har även tagit på mig (frivilligt) att städa hela huset en gång i veckan, vilket tar ett antal timmar.

 

På kvällarna har jag fritid, men jag bor ju på jobbet så kan man verkligen räkna det som fritid? Jag leker med barnen, hjälper till med maten och liknande även på kvällen då jag är ledig. 

 

Jag måste i alla fall erkänna att fritiden eller vad man nu ska kalla den räcker till ett antal olika saker, ibland snor jag även lite fritid från min arbetstid, som när barnen leker med andra barn i närheten. Då passar jag på att läsa lite eller kanske skriva ett brev. 

 

Min enda riktiga fritid är på helgerna då är jag ledig och för det mesta fri att göra vad jag vill, tack och lov. MEN jag får aldrig sova även om jag är ledig på helgerna. När man vaknar upp kl 7 en lördag av barn som väsnas så mycket de kan, då känner jag: Nej, jag ska nog inte skaffa ungar i framtiden.

Begreppet fritid har för mig fått en ny innebörd. Fritid för mig är numera när jag är klar med alla mina uppdrag, har städat huset för veckan och barnen inte är där jag är. Vilket händer väldigt sällan. Fast när jag tänker efter så lyckas jag frigöra mer och mer tid för mina egna intressen, vilket borde räknas som fritid, eller?

 

Tillbaka i Frankrike, direkt in i allt i livet här igen. Gårdagen ägnade jag åt att ta det lite lugnt och landa igen, jag tvättade och skrev lite brev (nu ska jag bara få tag på frimärken så jag kan skicka iväg dem) sen tog jag det bara lugnt i solen innan det var dags att packa picnickorgen lagom till barnen slutade skolan. Då barnen slutat tog vi oss till en liten skaeboardramp där barnen fick springa omkring (de älskar det!) och självklart picnic i gräset. På kvällen följde jag med Christina på ett träningspass, Thai Su eller nått heter det, kondition och styrka i 1 timme. Jag ska självklart börja och följa med Christina på det varje måndag, sjukt roligt och en väldigt snygg tränare. Trevligt sådär en måndagkväll med lite ögongodis. Undrar hur gammal han är? 

Juste, det är rätt bra väder här just nu. Sol och runt 25 (idag 28) grader och prognosen ser ut likadant för resten av veckan. Typiskt septemberväder. 

I torsdags tog jag flyget tillbaka till Sverige, upp till Norrland. Här har jag tillbringat helgen. Det var härligt att få träffa familjen och stora delar av släkten (även om jag uppriktigt inte känner igen ens hälften av släktingarna...). Att prata svenska igen kändes helt overkligt, man är så obehindrad och kan uttrycka exakt allt man vill få fram! Anledningen till allt detta var, som de flesta kanske vet, min farfars begravning. Själva begravningen var inte lika härlig som återseendet av alla nära och kära, men jag är enormt tacksam att jag kunde delta.

 

Lite positiva sidor med den snabba besöket hemma: Jag fick träffa familjen. Jag har ätit supermumsig mat. Jag har fått med mig vinterkläder tillbaka till Frankrike (och även lite kläder som jag inte fick ner i väskan när jag packade för att åka i augusti). Mamma klippte mitt hår (bara topparna, men ändå). Jag fick prata svenska.

 

Jag sitter nu på flygplatsen med min feta hörlurar inkopplade i datorn och tittar på lite serier, jag har 8 timmars resa framför mig (jag ser inte fram emot det...) innan jag landar i Genève. Det känns lite jobbigt att lämna familjen efter några rätt känslosamma dagar.

Påtal om resa, mitt flyg är försenat. Jippie... Mina tidigare 40 minuter på Arlanda mellan flygen minskade till 20, jag hoppas det inte blir mer försenat. Jag har utformat en plan om att springa ur planet när vi landar, sprinta till terminal 5, glida igenom säkerhetskontrollen, spurta den sista biten till gaten och komma fram till disken precis när kön tagit slut för att sedan i lugn och ro gå ombord på planet. Väl på planet ska jag ta fram min dator och titta på film, även fiska upp lite godis ur väskan som belöning efter den hårda träningen från terminal 4 till 5 (jag har redan förberett med godis, det är lugnt, det ligger i väskan). Det är en bra plan. 

Efter att jag nästan återhämtat mig från min sjukdom har jag haft fullt upp med att göra allt som jag INTE gjorde då jag var sjuk. Under gårdagen kände jag mig fortfarande ganska halvdan och vilade, sov och tog det lugnt hela dagen. Idag har jag dock varit i full gång, och då menar jag FULL GÅNG. Då barnen varit i skolan under förmiddagen dvs 8.30-11.30 lyckades jag:

• Städa hela bottenvåningen (damma av, torka av, ställa i ordning, damsuga och våttorka)
• Tvätta mina egna kläder (bara en tvätt i och för sig..)
• Stryka barnens och mina egna skjortor
• Vika och lägga in alla nytvättade kläder i barnens garderober
• Förbereda lunchen

 

Fyra veckors tid har gått sjukt snabbt. Jag är i Frankrike, och har bott här i 4 veckor, jag har inte riktigt fattat det än om jag ska vara ärlig.    Hur känns det då efter en månad?  Det känns bra. Det är jobbigare än jag trodde att det skulle vara (kanske pga andra faktorer jag inte räknat med som påverkar) men också lättare än jag trodde på många plan. Mitt största problem just nu är tröttheten, vilket kanske beror på att jag precis har varit sjuk och håller på att återhämta mig. Även en gnutta hemlängtan har lyckats smyga sig in, men inget större, än. Tack och lov för det.
Det tar tid att vänja sig vid allt nytt, men med tiden kommer det
Bjuder på lite bilder från månaden som jag varit här! 

Som VIP gäster (tack vare Christinas jobb) får vi gå in och titta på djuren och klappa dem, och även få en gratis ridtur på en av elefanterna (har tyvärr inga bilder på just det nu.) Det var flera djur som inte användes i föreställningen, lite synd, jag menar, cirkusaporna, cirkuszebrorna och såklart de obligatoriska cirkus-mini grisarna hade jag gärna velat se. Hade inte heller haft något emot lite fler ybersöta mini ponnysar!

 

Jag blir nästan aldrig sjuk, eller okej, kanske 2 gånger per år, men det är inte särskilt ofta. Problemet är att när jag väl blir sjuk så blir jag riktigt sjuk. Självklart så skulle minst en av dehär "sjuktillfällena" drabba mig här, det jag inte hade räknat med var att sjukdomen skulle vara magsjuka. Halsfluss, influensa och vanlig förkylning i all ära, men magsjuka, på riktigt? Självklart, eftersom jag inte varit magsjuk på 5-6 år så var det väl dags nu. Även Romane blev drabbad och vi blev dåliga ganska exakt samtidigt. Men såklart blev jag dåligare än vad hon blev. 

 

Vad vill man göra när man är riktigt sjuk? Jo, sova. Vad vill barn göra när de är sjuka tillsammans med sin au pair? Jo, leka tillsammans. Det gick inte riktigt ihop det där, men jag sov ändå, och gjorde ungarna besvikna. Nu mår jag bättre tack och lov, ska ta en snabb powernap innan jag tar en dusch (jag är sjukt äcklig, ska inte ens försöka förneka det) och sen ska vi iväg på cirkus i eftermiddag, så hoppas att jag mår rätt prima då! Om inte har vi ju mina vänner värktabletterna att lita på :)

 

 

Min brillianta idé, Christina älskar den "Att göra-lådan". 

 

Du behöver: 1 låda. Papper. Pennor. Sax

 

Gör såhär: Alla sitter vid ett bord med varsin penna och papper. Sedan skriver man ner saker man kan göra på sitt papper, en sak per rad. När man skrivit klart sitt papper klipper man små lappar med en sak på varje lapp, viker ihop lappen och lägger i lådan. Kommer man på fler saker i efterhand är det bara att droppa ner i ny lapp i lådan!

 

Varje gång barnen inte vet vad de ska göra, eller jag/föräldrarna inte vet vad vi ska göra med barnen, går man till lådan, tar en lapp och MÅSTE göra det som står på lappen, sen lägger man tillbaka lappen i lådan. Självklart finns det undantag såsom tidsbrist eller fel årstid, då får man lägga tillbaka lappen och ta en ny. Ett enkelt sätt att komma på saker att göra då man har dålig fantasi eller bara inte orkar. 

 

Chrstina älskar som sagt den här idéen och har lagt ett eget förslag att ha en liten budget som tillhör lådan, om man skulle dra en "gå på bio" eller liknande. 

 

• Rullskridskor
• Laga mat/baka
• Göra en show
• Göra en koja
• Läsa
• Bada i poolen
• Pyssla
• Frisera varandra
• Rita
• Titta på tv
• Sjunga
• Picnic
• Spela instrument
• Hinderbana
• Gå på bio
• Kurragömma
• Skattjakt
• Klä ut sig
• Leka spion
• Dominokedja
• Måla med ansiktsfäger

 

 

 

 Efter lite mer än 3 veckor börjar jag känna mig hemma i mitt rum. Idag åkte jag tillsammans med Sarah (USA) på andra sidan gatan ner till Annecy för att göra lite nödvändiga inköp. Jag köpte kludd (vad heter det egentligen?) för att kunna sätta upp alla bilder jag hade med mig hit på väggen, och även en mapp för alla mina viktiga papper. Börjar bli ganska bekväm och nöjd med min "inredning" av rummet, min lilla personliga prägel, det kommer antagligen bli mer saker i rummet under året, men just nu så känns det bra. 

Mitt rum är det enda stället där jag kan vara helt ostörd. Är dörren stängd så vill jag inte bli störd, om barnen eller föräldrarna vill något så knackar de (för det mesta.. det händer att en unge springer in ändå). I mitt rum kan jag göra precis vad jag vill (inklusive äta chips i sängen-dålig idé) och även slappna av helt. Jag är nöjd med mitt rum men skulle gärna sätta lite mer saker i det, problemet är bara just det att jag inte har så mycket saker att fylla rummet med här. 

 

Mitt rum ser olika ut på dagen och på natten/kvällen. Pga min megacoola säng!

Igår var jag helt ledig. Familjen skulle iväg på bröllop, Erics dotter från hans tidigare äktenskap skulle nämligen gifta sig. Tog mig en liten sovmorgon till 9, vilket jag tyckte att jag förtjänat. Förmiddagen spenderades sen med att inte gör någonting förutom att äta frukost och läsa. 

 

Sen började det hända grejer! Vid 11 tog jag bilen och raceade ner till Annecy (jag slog hastighetsrekord, 37 min!). Ja mamma, jag höll hastighetsbegränsningarna, dock har jag blivit ganska van och mer bekväm med de smala och väldigt kurviga vägarna här. Därav rekordet.

I Annecy mötte jag först upp Anja (Norge) och Susanna (Finland), och vi gick runt lite i olika affärer i Courier, shoppingcentret. Sen gick vi för att möta upp Deanna (USA) och äta lunch tillsammans. Direkt efter lunchen fick vi även sällskap av Elena (Spanien), och tillsammans gick vi till ett antal butiker för att shoppa loss. Resultatet av dagen: Ett antal påsar innehållande: 3 tjocktröjor, 3 toppar och en ny väska. Samt en aning mindre antal Euro-sedlar i plånboken.

Då allt är nytt är det i början ganska jobbigt, man blir trött av allt nytt, för att man inte är van. Efter någon vecka eller två börjar man vänja sig, vid livsrytmen, vid språket, vid personerna, vid allt. Man lär sig nya saker varje dag, och lär sig uppskatta dem.

 

Det finns mycket här som är väldigt skönt. Att jag inte behöver anstränga mig hur hårt som helst för att lära mig franska, det kommer av sig självt mer och mer, är otroligt skönt. Hur underbart vackert det är här gör mig glad så fort jag går utanför dörren, oavsett väder. Det är ganska skönt att inte bo i en storstad, att bara bo i en liten by uppe bland bergen, det är så mycket lättare att slappna av. Att jag orkar göra allt det där som jag inte orkade då skolan tog upp alla tid och energi, underhålla mina intressen. Att jag har väldigt lätt att skaffa vänner, speciellt då i stort sätt alla jag träffar har en sak gemensamt med mig-de är au pairer. Jag känner mig aldrig stressad över någonting. Jag tänker inte på att jag jobbar och får pengar för det jag gör. Jag längtar inte hem (än i alla fall). 

 

Min nya familj är underbar, och de berättar ofta att de tycker om mig, tycker det är kul att jag är här osv.

 

Mina nya vänner är inte riktigt lika bra som de hemma i Sverige, men ligger inte långt efter. Nästan alla här nere är så sjukt öppna, trevliga och lätta att umgås med, det är svårt att inte tycka om det nya gäng jag börjat träffa allt oftare. 

 

Mina nya vanor är många och flera av dem sådana som jag aldrig trodde jag skulle ha. 

 

Mitt nya hus, jag gillar det, det har en speciell stil som jag är bekväm med, det är varken för städat eller för stökigt. 

 

Mitt nya språk (franskan) börjar falla på plats. Det är som att jag under skoltiden har byggt kanten av ett pussel och nu fyller pusslet med de svårare bitarna i mitten, fler och fler för varje dag som går. 

 

Mitt nya land, Frankrike är ett fantastiskt land, mycket är annorlunda från Sverige (allt detta pussande på kinderna tex...) men mycket är även väldigt lika.

 

Mitt nya liv, tar sakta men säkert form, ibland måste formen ändras på grund av mig eller på grund av omgivningen. Att anpassa sig är något jag aldrig riktigt har haft problem med och i mitt nya liv är det väldigt mycket "Give and Take" anpassning både för mig och familjen och alla runt omkring. 

 

 

Ibland händer oförutsedda saker, som man inte kan göra något åt hur gärna man än vill. I tisdags fick jag reda på att min farfar precis gått bort samma morgon. Att sedan en timme senare hämta upp barnen, laga mat, leka med dem och gå tillbaka med dem till skolan var rätt tufft. Det har varit jobbigt att jag är mer eller mindre ensam här, utan några nära vänner att vända mig till. Jag är så långt borta från allt och alla, från familjen och alla andra berörda. Det känns rätt overkligt, men ändå alldeles för verkligt. 

Jag har alltid vetat ATT det kommer hända, det är livets gång. Jag har förberett mig mentalt på dethär i flera år, men när det väl händer kommer det ändå som en chock. Som ett slag i magen, en kniv i hjärtat. Bara för att man vet ATT det kommer hända, betyder det inte att man är förbered NÄR det händer, och det vet man aldrig.

 

Jag berättade för Christina vad som hade hänt precis innan jag hämtade barnen från skolan för lunch. Hon i sin tur berättade vidare för Eric, som berättade för barnen när han kom hem (jag kunde verkligen inte säga det till barnen). Efter ungefär 5-6 timmar av mer eller mindre konstant gråtande kommer jag i säng. Christina och Eric var väldigt stöttande och förstående, något som inte ens går att värdera vikten av. Jag är så tacksam att jag hamnat i just den här familjen med de här människorna. Det går inte att beskriva hur mycket de hjälper mig med allt och alltid vill att jag ska ha det bra, vara glad och lycklig.

 

Livet är tufft, och ibland är det extra tufft, som ett berg man måste kämpa sig uppför och som ibland kan tyckas vara oändligt högt, ett berg som är brant och nästan omöjligt att klättra på. Man är alltid rädd att falla ner, och behöva börja om från början, eller rädd för att aldrig någonsin lyckas komma upp. Men om man letar långt inom sig, så vet man att nånstans där inne finns både styrkan och viljan att ta sig upp på det där jävla berget.

Att något sånt här händer, och att vara i Frankrike när det händer, är ett berg, och jag har precis börjat klättra. Det kommer ta lång tid att klättra upp, att acceptera allt, att gå vidare. Men då jag väl kommit upp kan jag stolt titta ner, se den höga höjden och säga: Jo, det där klarade jag. Sedan kan jag fridfullt luta mig tillbaka, slappna av, njuta av utsikten och av livet. 

 

Då någon försvinner ur ens liv lämnar den efter sig ett tomrum. Ett stort svart hål inombords som gör ont, som suger energin ur en. Ibland kan tomrummet verka obefintligt och ibland ofattbart stort, men med tiden kommer tomrummet att minska, det kommer istället fyllas av något varmt, alla de fina minnen som finns, alla de känslor man upplevt, allt man lärt sig och allt som kommer vara med en för resten av livet. Det varma kommer att fylla tomrummet, tills det nästan inte finns något kvar, men det kommer aldrig försvinna helt. För när någon man älskar lämnar livet på jorden så dör även en liten bit av dig själv, och den kan du aldrig fylla med något annat, för varje människa är speciell, och just det där lilla tomrummet tillhör en speciell person, som du aldrig kommer glömma och alltid kommer sakna.

 

 

 

 

Efter lite mer än två veckor här (har jag bara varit här så kort tid?! Det känns som två månader) har jag insett att då jag pratar franska är det nästan alltid samma saker jag säger. Därför tänkte jag nu presentera alla nödvändiga ord och fraser som jag använder mig av flera gånger per dag. 

 

Oui/Non - ja/nej

Bonjour - Hej

Ca va? Ca va. - Hur är det? Det är bra

Ca suffit! - Det räcker!

Arrête! - Stanna/sluta!

Attendre! - Vänta!

Attention! - Se upp!

Je ne sais pas- Jag vet inte

Je ne comprends pas - Jag förstår inte

C'est jolie! - Det/den är fin!

On mange - Vi äter

Merci -Tack

Pas maintenant - Inte nu

Je suis fatigue - Jag är trött

On y va - Nu åker/går vi

Bonne nuit - Godnatt

Doucement - Försiktigt/lugnt

S'il vous plait -Vänligen/ är du snäll

 

Med dessa enkal och väldigt korta fraser går jag igenom dagarna. Självklart är det en hel del annat jag säger också! (SÅ dålig är jag inte på franska!). Ja, inte så väldigt varierat språk med barnen. 

 

Idag passade jag på att ta en promenad till en by i närheten på förmiddagen för att få lite luft, lite bättre bränna och lite avkoppling. Lyckades ha med mig kameran den här gången så här kommer lite bilder :)

 

 

 

 

 

 

Jag har tillsammans med Christina och Eric bestämt att från och med imorgon (hjälp!) ska jag ENDAST prata franska och samma sak gäller dem. Möjligen att jag får lägga in något ord på engelska som jag inte kan på franska så de översätter det åt mig. Mina första två veckor här har varit en mjukstart, men nu är det slut med det! 

 

Förutom det har jag bestämt att kommande två veckor ska vara "French Weeks" Anledningen är helt enkelt att franskan ska få ordentlig fart, så jag kan prata ordentligt och inte bara de korta meningar med fel grammatik som jag använder nu. 

French weeks innebär att jag får bara läsa böcker och kolla på filmer som är på franska. Jag ska helst prata franska med mina vänner här, även om det antagligen kommer bli en hel del engelska. Ska även försöka få ur mig några meningar för att skapa ordentliga konversationer med folk då vi är bortbjudna på lunch eller middag. Dessutom har jag själv tagit på mig att jag ska läsa på franskan, lära mig gramatiken bättre och fräscha upp minnet av allt det där jag lärde mig (eller gjorde jag?) under franskalektionerna. På det ska jag försöka undvika att prata svenska och engelska över huvud taget med alla där hemma (bäst för er att ni kan franska!). Ja, så kommer det se ut två veckor framåt!

 

1. Prata endast franska, både i tal och skrift (vissa undantag kan förekomma)
2. Läs endast på franska
3. Se tv endast på franska
4. Försök föra konversationer på franska med nya människor
5. Öva franska (den där gramatiken..)