Inser att jag skrivit massa jobbiga långa och mycket text-inlägg senaste tiden, så tänkte nu skriva ett inte lika långt och jobbigt inlägg med massa tankar, bara för att lätta upp stämningen lite!

 

Våren är här, senaste dagarna har spenderats i jeansjacka och närmare 15 grader, nästan shortsväder enligt våra svenska mått mätt! Solen har idag lyst med sin frånvaro och ersatts av regn efter mer än en vecka av mer eller mindre konstant sol. 

Bjuder på två solen-är-här bilder från senaste veckan

Dåligt med blogginlägg? Varför undrar ni? Jo, här har ni svaret: 

Vad har vi gjort? Vi har umgåtts, ätit croissanter, druckit kaffe, pratat, skrattat, promenerat, kollat på film, haft raclette-vin-ben 'n' jerry's-chips-och-mys kväll, varit i Annecy, ätit på restaurang, sovit i samma säng, lekt med mina ungar, kört bil, sjungit med för full hals i sånger, sett Sverige förlora guldet till Kanada i hockeyfinalen, njutit av vädret och självklart, kramats. 

 

Insåg att jag inte skrivit på ett tag, så passr på såhär på morgonkvisten med en kopp kaffe i ena handen och tandborsten i den andra (ja jag började borsta tänderna och insåg sen att jag hade kaffe kvar, vad ska man göra?). 

 

Födelsedagar. Under hela min uppväxt, alla mina födelsedagar (det är 19 stycken hittills, snart 20!) har det varit världens mest speciella dag, dagen man väntar på och ser fram emot och det är så OLIDLIGT spännande. Natten innan då man ligger vaken och tänker på morgondagen och allt den kommer bjuda på. Morgonen då man vaknar och väntar på att familjen ska komma in- se ut som zombies, sjunga ja må hon leva i 5 olika tonarter på 4 personer, en bricka med frukost och ljus och i händerna ett flertal (förhoppninsvis fler än 1 alltså) presenter. Dagen, då alla sjunger och grattar och skämmer bort en. MEGAfikat på eftermiddagen med en tårta och ljus som representerar åldern man nu har uppnått, släktingar, gamla familjevänner och nära vänner som kommer med presenter och kort med fyndiga texter för att sedan dela fikat och tårtan med mig. Alla samtal från folk som vill säga grattis som man till slut ledsnar på (jag vill ju bara äta min tårta i fred!). Middagen som jag själv fått bestämma och som hela familjen deltar i innan det blir ännu mer fika eller någon mumsig efterrätt. Kvällen när man sitter i soffan, alldeles euforisk och tänker att "Jo, det här har nog varit den bästa födelsedagen hittills". 

I lördags hade Romane sin bästa vän här från eftermiddagen för att fira sin födelsedag. De åkte skridskor på eftermiddagen, på kvällen var jag ensam med tjejerna och Louis, vi åt en fancy middag bestående av kycklingfondue och en mumsig marängdessert. Tjejerna fick sen se sagan om ringen innan det var dags att sova. Ett ganska okej födelsedagskalas även om det bara var en gäst. 

Igår var det då själva födelsedagen, jag hade inte fått nån info innan om hur födelsedagar firas här men tänkte att det nog ger sig. På morgonen är jag ensam med barnen som vanligt, jag väcker Romane och säger grattis och tänker att hon kanske vill ha något speciellt till frukost på denna speciella dag, då hon klätt på sig och kommer ner till köket frågar jag vad hon vill äta- det vanliga, några baguetteskivor. Jahopp. Jaja, Det kanske är så att det blir firande i eftermiddag istället tänker jag. Vid lunch med barnen äter vi rester-tråkigt, men jag tänker fortfarande att firandet kommer på kvällen. Efter skolan ser jag till att ta med mig mellis till skolan och låter barnen leka i närheten av skolan i solen och det fina vädret. Påväg tillbaka säger jag till Romane att jag nog stannar hemma från träningen för att fira hennes födelsedag, hon blir överlycklig, så bra tänker jag. När vi väl är hemma springer Romane till Christina och berättar att jag tänker stanna hemma för hennes skull. Christinas förvåning är ENORM, jag får en chock då hon säger att hon ska gå på träningen. Något är lite skumt... Sedan får Romane två presenter (vet inte ens om det var från föräldrarna eller inte...) ett litet kortspel och en pysselbok. VA?! Är det allt?! VAR ÄR FIKAT?!?!? Var är födelsedagsmiddagen?! OCH VAR ÄR TÅRTAN?! Nej. Uppenbarligen inget av detta existerar i denna familj. Två små presenter för kanske 15 euro sammanlagt, inget fika, ingen födelsedagsmiddag och ingen tårta. Är det så en födelsedag ska firas? Och att till och med föräldrarna inte är närvarande under de få timmar de har tillsammans med sitt barn på kvällen. Sitt barn som fyller 10 år. Jag langade i alla fall en present som fick Romane att nästan gråta av lycka och säga tack i ungefär en halvtimme- ett pärlplattsset. Jag spenderade även kvällen med henne och försökte få henne att känna att det var HENNES dag.

För mig var det en ENORM chock att hela familjen i stort sett behandlade Romanes födelsedag som om det var vilken dag som helst, inget speciellt. Tydligen firade hon tillräckligt i helgen med sitt minikalas enligt föräldrarna. MEN HALLÅ MAN HAR VÄL FÖDELSEDAG EN DAG OCH KALAS EN ANNAN SÅ DET BLIR EXTRA MYCKET FIRANDE?! 

Louis fyller år på torsdag, och jag antar att det kommer vara samma sak då. Vilket sjukt deprimerande sätt att fira (eller inte fira kanske man ska säga..) sin födelsedag. 

 

I en sisådär 6 månader har jag nu jobbat som au pair. Jag har ungefär 5 månader kvar. Nu börjar jag räkna ner tills mitt år här är slut. 

 

Jag har en aning ångest över min franska, den är bättre, absolut, jag pratar ju bara franska i hemmet, jag kan kommunicera med fransmän och ibland till och med klämma till med ett skämt på franska. Ändå är det så mycket som saknas, min franska är långt ifrån fulländad och flytande och jag har börjat ifrågasätta om jag faktiskt kommer kunna prata mer eller mindre flytande när jag åker hem. Försöker plugga så mycket franska som möjligt, MEN det är svårt, jag vet inte alltid riktigt hur och vad jag ska göra för att öva mig. 

 

I övrigt har jag blivit sjukt rastlös, 6 månader av "ledighet" räcker innan man blir uttråkad. Jag känner mig så...överflödig och allmänt uttråkad. Tristessen är det jag kämpar med mest för tillfället, jag vill bara vara SJUKT upptagen ett tag, men det går inte, jag är fast mitt ute i ingentans i ett hus, med en familj och ett jobb som inte riktigt är ett jobb. Det är en rätt konstig känsla att behöva anstränga sig för att dagarna ska gå, att anstränga sig för att slå ihjäl all den tid man har, till slut blir det rätt enformigt och segt. 

 

Som tur är har jag en hel del saker att se fram emot i vår! Vissa saker är helt säkra, andra är saker som förhoppningsvis kommer ske. Om en vecka får jag finbesök från Sverige då bästisen kommer för en helg, som jag längtar! Om två veckor åker min värdfamilj och jag tillsammans med grannarna och deras au pair till Schweiz för en veckas skidsemester! Dagen vi kommer tillbaka fyller jag 20 år! 4 dagar efter det kommer min mamma på besök för att besöka Annecy och åka skidor med mig över en helg. Helgen efter det åker jag till Nice, där möter jag upp Piglet för en weekend vid franska rivieran, kommer bli SÅ grymt! Antagligen kommer jag 2-3 veckor senare åka upp till Paris över helgen, sen är det Påsk och jag tänker ta mig till slottet och förhoppningsvis träffa hela familjen för ett påskfirande tillsammans. Efter påsk har jag två månader kvar. Jag tänker fylla de månaderna med bergsvandringar, aktiviteter i och runt Annecy, bad, sol, kanske en roadtrip till Italien och eventuellt ännu en resa till Paris för en long- weekend, eller annan destination, VEM VET. Sen tänker jag försöka klara av DELF-examen för franska nivå B2, vi hoppas det går vägen! Har även som plan att tvinga familjen och grannfamiljen att fira midsommar med mig, för midsommar MÅSTE firas. Efter det ungefär så är mitt år här slut och jag åker hem till Svea rike igen.

 

 Efter att ha varit au pair i cirkus ett halvår känner jag nu att jag verkligen kan uttrycka och berätta hur det är att vara au pair. HA DE SÅ KUL MED ATT LÄSA DETTA GIGANTISKA INLÄGG

 

Livet som au pair är inte alltid lätt. Det är ofta rätt tufft faktiskt, även om det verkar rätt så enkelt- vara ledig på dagarna, lära sig ett nytt språk, bara ta hand om barn och göra lite hushållsarbete, hur svårt kan det vara? Det är faktiskt sjukt svårt vissa gånger. Även om man känner sig hemma och rätt bekväm så kan man aldrig riktigt slappna av helt som man kan hemma hos sig själv. Detta beror på en mängd olika saker såsom:

 

 

Att vara au pair är verkligen nummer ett på listan av jobb där man "tar med jobbet hem" Mitt jobb är mitt hem, mitt hem är mitt jobb. Jag kan aldrig slappna av helt då jag är hemma, för det är min arbetsplats, det finns alltid någonting att göra hemma, som jag måste göra, eftersom det är mitt jobb. Om jag har missat att sköta mitt jobb på något sätt får jag en tillrätavisning av chefen, innan vi tillsammans tar en öl eller ett glas vin och äter en trevlig familjemiddag tillsammans. Rätt absurt.

Jag har väldigt svårt att veta om familjen ser mig som en anställd eller en familjemedlem, och tror att det beror på vad det är för situation, detta gör också allting lite svårare. Självklart måste man sköta sina arbetsuppgifter, men då man är ledig förväntas man vara och umgås med familjen, göra saker med dem och så vidare. Många gånger blir jag verkligen behandlad som en anställd, medan jag vissa gånger känner mig som en i familjen, nästan. Men jag vet att jag aldrig på riktigt kan känna mig som en i familjen för det är inte min familj, det är en annan familj och de har sina regler och vanor, som jag måste anpassa mig efter. Även om jag skulle se familjen som mina rumskompisar skulle det inte vara helt korrekt, jag står lägre än dem, det är de som har makten och bestämmer vad som är rätt och fel.

Många av sakerna som man inte tänker på hemma blir stora frågor här, vad som är okej och vad som inte är det, man måste alltid fråga om allt man ska göra innan man bestämmer att göra det, för att kolla om det är okej med familjen, sedan har jag ett antal ständiga frågor i mitt huvud som jag ALDRIG tidigare haft i mitt liv. Hur ofta är det egentligen okej att vara hemifrån? Är det okej att göra något på kvällen så att man missar familjemiddagen och äter själv senare när man kommer hem? Är det okej att ta hem kompisar? Är det okej att vara inne på sitt rum 3 timmar i sträck? Är det okej att åka iväg varje helg? Är det okej att säga nej?

Att ständigt vara orolig över att få en utskällning, att något är fel, att man gör fel eller inte gör något är nog en av de svåraste sakerna. Jag vet aldrig hundra procent vad familjen tycker om mig, tycker de jag sköter mig bra? Tycker de att "jag får duga"? Tycker de att jag är tillräckligt mycket med dem och barnen? Tycker de att jag gör det jag ska? Tycker de att jag ska göra mer? Tycker de jag är otrevlig? Tycker de jag inte accepterar deras livsstil? Jag kan hålla på i en evighet. Dessa frågor snurrar ständigt runt i mitt huvud, vilket tär på mig ganska mycket. INGENTING är helt klart.

När föräldrarna kommer hem är jag ledig. På helgerna är jag ledig. Ändå är barnen ständigt där och vill att jag ska leka med dem då jag sitter på mitt rum och försöker få lite egentid. Jag förväntas hjälpa till med att laga middag då och då som en del av familjelivet. Jag förväntas delta i familjeaktiviteter som familjen bjuder in mig till, frågan är, jobbar jag då vi gör dessa aktiviteter? När jag slutar jobba för dagen fortsätter jag ofta jobba, spenderar tid med barnen, hjälper till med diverse hushållssysslor och liknande. Jag känner mig aldrig ledig förrän jag kommer utanför huset och gör saker med vänner eller själv.

I hela mitt liv, eller i stort sett, har jag alltid varit en upptagen person, vilket alla som känner mig kan intyga. Jag gör saker HELA TIDEN, en kväll hemma utan något planerat har varit något extremt ovanligt, en hel dag-ännu ovanligare. Självklart har jag uppskattat de här kvällarna och dagarna då de väl kommit, då jag inte haft något planerat och inte behövt plugga utan bara kunnat göra ingenting. Sen jag kom hit har jag den här dötiden, oplanerade tiden varje dag. Jag är glad att jag har så pass många intressen och är rätt bra på att sysselsätta mig själv, till skillnad från många andra au pairer som jag vet sover bort det mesta av sin tid...men jag börjar nu efter ett halvår bli lite rastlös. JA jag gör saker, men jag gör inte tillräckligt med saker, jag känner mig låst och otillfredställd och en aning instängd i huset. Jag antar att den här känslan består både av själva grejen att vara au pair, men också med läget-dvs hur jag bor, alltså mitt ute i ingenstans.

Det allra svåraste är att jag har behövt ändra livsstil och synsätt. Alla har olika värderingar och det är au pairen som måste anpassa sig och falla in i familjens livsstil och värderingar. Att vara här har lett till att mitt liv är så mycket mer styrt av andra än vad det är av mig själv, att jag inte har lika mycket kontroll över mig själv, min tid och mitt liv. Att jag alltid måste tänka på hur familjen ser saker och hur de vill att jag förhåller mig till allt. Jag försöker och försöker, men ändå verkar jag ändå inte vara helt godkänd. 

Även om jag känner att jag trivs med min värdfamilj för det mesta-med vissa undantag, så finns det alltid en slags spänning mellan oss. Jag känner mig fortfarande ibland som en inkräktare på deras liv, och ibland känns det som att de inkräktar på mitt.

 

Många gånger känner jag att jag vill hem. Tillbaka till mitt liv i Sverige, där allt fungerar som jag är van vid, bara ge upp det här och göra något annat istället. Men jag är inte riktigt tjejen som ger upp. "Fortsätt simma" intalar jag mig själv. 

Jag kom hit som au pair av några olika anledningar:

1. Jag var less på mitt liv och ville komma bort

2. Jag ville slita mig loss från trygghet hos familjen och bli mer självständig

3. Jag ville lära mig franska

4. Jag ville uppleva nya saker 

5. Jag ville upptäcka och utforska ett nytt land

 

 Jag tänker inte åka hem förrän jag har uppnått alla dessa anledningar och så enkelt är det. 

 

Jag har massa tid att träna, vilket får mig att må bra på alla möjliga sätt.

Det är hur lätt som helst att hitta au pair vänner, alla är i mer eller mindre samma situation.

Många av de vänner jag har här är vänner som jag antagligen kommer ha för livet.

Tid är något jag har gott om, och jag har nog aldrig i mitt liv varit mindre stressad än jag är nu.

Jag kan vara hur störd och knäpp som helst med barnen, och de älskar det! 

Jag lär mig ett nytt språk och får använda det varje dag.

Jag får vara del av en ny familj och kommer förhoppningsvis sätta positiva avtryck i deras liv.

Jag får insikter och mig själv, hur jag fungerar i olika situationer som jag aldrig varit i tidigare

Jag får ta del av en annan kultur och lära mig hur det fungarar utanför Sverige

Jag får ta mer ansvar, för andra och mig själv, mest för andra.

Jag har möjlighet att resa omkring på helger till olika delar av frankrike

Jag behöver inte betala hyra, skatt, mat eller boende. 

 

 

 

 

 

 

I fredags var jag barnvakt igen (det börjar bli rätt mycket barnvaktande tycker jag..) och Christina hade varit supersöt och köpt hem sushi till mig för hon vet att det är min favoriträtt! Till middag åt jag alltså sushi medan ungarna fick kyckling och grillad potatis- vilket de föredrog framför rå fisk. Konstigt. 

Sen gjorde jag deras dag då jag på väg hem från franskakursen hade köpt marshmallows, kex och choklad. Vi tände en brasa i kaminen och satte på en film i väntan på att den skulle brinna ner lite. Sen satte vi oss och grillade marshmallows och åt dem tillsammans med choklad och kex, det gjorde succé! 

 

Igår hade vi besök av familjens första au pair och hennes kille, de bor tillsammans i Grenoble, ca 2 timmar bilresa härifrån. Hon var sjukt trevlig och hade äckligt bra franska (där har vi min framtid, hitta en fransman och stanna kvar här och bli grym på franska!).  Vi åt lunch, åkte och bowlade och åt middag tillsammans allihopa. Det var väldigt trevligt men också väldigt skumt, barnen var såklart helt överexalterade av att träffa henne och jag mer eller mindre försvann i deras värld. Även då vi åt blev det lite konstigt då Christina satt och pratade med den f.d au pairen och Eric pratade med hennes kille, de pratade alla så sjukt bra, snabb och obehindrad franska att om jag inte blev inbjuden i samtalet så hade jag inte en chans att lägga ens en kommentar, och jag försökte ändå!

På kvällen mötte jag sedan upp Gemma (England) för att dra ut på klubb! Där träffade vi en hög andra au pairer och vi dansade och hade det bra till strax innan tre då jag satte mig i bilen för att köra hem igen. 

 

Idag har varit den första helgdagen sen jag kom hit som jag faktiskt varit ensam i huset när jag vaknat. Det ledde till att jag gick runt i pyjamas fast klockan var runt 12, åt frukost i sängen med min dator och lite serier och helt enkelt inte gjorde ett skit. Under eftermiddagen åkte jag in till Annecy och träffade Janne (Tyskland), Mikaela (Finland) och Aga (Polen) för en härlig promenad i solen vid sjön, fylld med massa prat!

Detta är andra onsdagen i rad som föräldrarna inte kommer hem förrän sent. Jag vet inte riktigt om jag gillar det eller inte. Det är nämligen såhär: när jag är ensam med barnen känner jag mindre press, jag kan göra allt på mitt sätt och när jag känner att det passar. Jag sätter helt enkelt lite mina egna regler osv. Samtidigt så innebär barnvakt på onsdagar att jag har ungarna från 11.30-20.30 ungefär, vilket är VÄÄÄÄLDIGT länge.

 

Det innebär även att jag måste göra mer än jag gör vanligtvis, allt jag gör på onsdagar då jag är barnvakt (vilket jag gjorde även förra onsdagen) är:

laga lunch till barnen, ta med Romane till hennes pianolektion, skjutsa Romane till ridning, underhålla och leka med Louis, hämta Romane på ridning, fixa mellis, göra läxor med Romane, förbereda och laga middag, organisera mig så att Romane kommer till judo på kvällen utan att lämna Louis ensam i huset, stöka undan i hela huset och diska upp allt i köket, ge Louis ett bad, se till att Romane kommer hem från judo utan att lämna Louis ensam, äta middag med barnen och få båda två i säng innan 20.30. 

 

En del att göra så att säga. Men samtidigt gillar jag det på något konstigt sätt, jag känner mig rätt fri och jag vet att jo, nu jobbar jag faktiskt. Vanligtvis på onsdagar när föräldrarna är hemma så gör jag nästan alla dessa saker, men mer halvt, Christina lagar ofta mat och jag badar Louis, Christina eller jag hjälper Romane med läxorna, det är olika, föräldrarna lägger barnen på kvällen. Och sen är allt lite diffust, vad jag ska göra och inte göra, om jag "jobbar" eller inte.

 

Helgen flög förbi, som vanligt alltså. I fredags var det film och myskväll hemma hos Lara (Tyskland) borta i Seyssel (ca 20 min med bil), sjukt härligt! Fick veta i lördags att hennes familj tyckte jag var jättesöt och trevlig och att jag var sååå välkommen tillbaka när jag än ville. Känns bra! 

I lördags åkte jag in till Annecy för att äta lunch, snacka och fönstershoppa med Sally (Skottland). Åkte hem för middag och sedan bar det iväg tillbaka till Annecy med Jessie (Kanada) och Olivia (Tyskland) för att träffa massa andra au pairer på en krog. Vi var väl en sådär 20-30 pers, ingen dålig uppslutning! Vi drack, pratade och dansade och det var bara allmänt härligt. I toakön precis vid ingången började jag prata med säkerhetsvakten lite grann. Han frågade var min kompis kom ifrån, hon svarade Tyskland, och vände sig sedan till mig och sa: Och du är fransyska? Jag tror att jag dog lite. Nej jag är svensk. Mannen får ett chockat ansiktsuttryck och säger, men du pratar ju så bra franska och jag hör ingen accent. GISSA om jag blev nöjd med mig själv!?

 

Så igår åkte jag med min familj och Olivias familj för att åka skidor. Det var kul, men dimma och svårt att se någonting alls. Speciellt i backen, är det ett gupp eller inte, oj det var det. Jag ramlade ett antal gånger, pinsamt.