Många oförglömliga upplevelser och ögonblick har jag fått uppleva. Resor och andra utflykter och äventyr har framför allt nu under våren varit något av det bästa och mest fantastiska jag har gjort i mitt liv.

För att göra det hela lite enklare hittade jag lite frågor för att sammanfatta mitt år utan allt blaj, som jag redan börjat med, ops.

 

 Är du nöjd med ditt år som au pair?

 

Ja. Jag är extremt nöjd och det har varit så mycket mer givande än jag trodde att det skulle vara, jag har varit med om fantastiska saker, samlat på mig upplevelser och minnen för livet, lärt mig ett nytt språk och fått en handfull ovärderliga vänner på köpet.

 

Vilka har varit de bästa stunderna?

 

De bästa stunderna har utan tvekan varit alla resor och utflykter jag gjort med mina vänner. Även att bara umgås med vännerna, picknick och promenader har varit fantastiska.

 

Vilka har varit de bästa stunderna med värdfamiljen?

 

Eftersom jag varit i två olika så borde jag kanske säga vad som varit bäst i de olika, men faktiskt så är det samma sak. De stunder som jag njutit av allra mest är när jag spelat spel eller pysslat med barnen, fixat deras hår i fina frisyrer eller lagat mat eller bakat tillsammans med dem, glädjen över att jag spenderar tid med dem är obetalbar. Men det allra allra bästa har varit godnattsagor. Lägga sig i sängen och läsa med ett eller två barn ihopkrupna intill en som med spänning lyssnar på sagan, den känslan går inte att beskriva, det är helt fantastiskt.

 

Blev året som du trott?

 

Långt ifrån. Byte av familj var väl inte direkt inräknat. Och sen tror jag att jag inte såg au pair jobbet riktigt som det var förrän jag var inne i det. Jag hade väl en aning men när man väl kommer dit så blir det aldrig som man trott.

 

Vad har varit det jobbigaste under året?

 

Förutom familjebyte och att vara ifrån alla nära och kära hemma i Sverige är det faktiskt en sak som varit jobbigare än allt. Att inte kunna komma hem från jobbet. Att inte en enda gång få den där känslan när man haft en jobbig dag och kommer hem och bara kan släppa allt. Det har varit det allra jobbigaste.

 

Vad har du lärt dig under året?

 

Jag har lärt mig en hel massa, både praktiskt och kanske framför allt om mig själv.

• Jag har lärt mig att göra riktiga pannkakor- inte bara en grötig gegga
• Jag har upptäckt en mindre passion för matlagning i stort och även lärt mig att laga mat MYCKET bättre än innan
• Jag har upptäckt att det är ganska kul att åka till affären och handla mat.
• Jag har lärt mig ett nytt språk näst intill flytande. Franska alltså.
• Jag har lärt mig problemlösning i en enorm skala och att snabbt och i mindre panik improvisera lösningar på både stora och små problem.
• Jag har blivit en bättre bilförare, eller bättre kanske jag inte är (kör french style..) men i alla fall mer bekväm med att köra.
• Jag har lärt mig att utnyttja min tid och att fördriva den maximalt. 
• Jag har lärt mig att komma ifrån den trånga och kalla Sverigesynen (framför allt Stockholm) på livet och hälsar glatt på folk jag aldrig sett förut, erbjuder hjälp till människor på gatan och kan ha samtal med vem som helst, när som helst, var som helst.
• Jag har lärt känna mig själv på ett sätt som jag bara tror att man gör när man faktiskt är helt ensam utan varken vänner eller familj till hands.
• Jag har lärt mig uppskatta allt det som jag först nu när jag varit ifrån det inser att jag har. 

 

 

Skulle du kunna tänka dig att vara au pair igen?

 

Svår fråga, men jag tror att jag skulle kunna tänka mig att åka som au pair igen, om ett tag. Tveksamt om jag skulle vilja åka tillbaka till samma familj, jag skulle nog vilja åka till något annat ställe och upptäcka en ny plats. Framför allt skulle jag inte åka ett år. 3 månader som au pair ännu en gång skulle vara nog.

 

Vad kommer du sakna mest tror du?

 

Även om det är jobbigt så kommer jag nog sakna allt oväsen som hänger ihop med barn. Jag kommer självklart sakna mina vänner här, men vi kommer ju hålla kontakten och försöka ses ändå.  Något jag vet att jag verkligen kommer sakna är naturen, bergen och bara hela allting här, det är så fruktansvärt underbart.  Jag är rätt säker att jag kommer sakna att prata franska och den franska atomsfären och hur trevliga människor är här, inte alla, men de flesta.

 

 

 

Nu är det mindre än en vecka kvar tills jag åker hem till Sverige igen, tills mitt au pair år är slut. Först nu börjar det kännas lite som att jag ska härifrån. Jag menar, jag har inte varit i Sverige på 6 månader det här är mitt hem nu, jag bor i Frankrike. Det känns konstigt att om en vecka kommer jag vakna upp i mitt rum hemma i Sverige, och gå upp till mitt kök och göra frukost. Inga barn. Ingen värdfamilj. Bara jag och min egen familj. Jag är rätt nervös inför att komma hem, nästan lika nervös som jag var för ungefär ett år sen när jag skulle åka hit. Men det känns otroligt skönt.

 

Med en vecka kvar har jag fortfarande de flesta farvälen kvar, de kommer i helgen allihop. Fram tills dess spenderar jag så mycket tid som möjligt för att ha roligt med barnen och ge dem en grym sista vecka med mig. Vilket går lite halvbra då jag ligger med feber och halsont för tillfället. Ska se till att det går över snabbt. 

 

Tittar jag tillbaka är jag nöjd med mitt år, och jag ångrar inte att jag åkte, även om jag under många stunder gjort det. Jag har utvecklats otroligt mycket som person och lärt mig enormt mycket. Och  jag har insett att: jag vill nog ha barn någon gång i framtiden. MEN absolut inte än. 

 

 

 

Och så har det börjat. Att säga hejdå. Med 9 dagar kvar i Frankrike och vänner som åker hem på alla håll och kanter har jag nu börjat ta farväl. Erica åkte hem igår morse, hejdå. Amy åker hem i veckan, igår sa vi hejdå. 

Igår var jag i Annecy med Gemma under dagen innan jag och Jessie + pojkvän hade avskedsmiddag med Amy. Vi gick ut allihopa på kvällen och jag fick sova hos Gemma. 

Idag åkte vi till slottet och lämnade mina skidor och tog sedan en promenad i Annecy och jag insåg att det var sista gången jag skulle var där. Kanske för alltid. 

Jag och Gemma totalvägrade att säga hejdå till varandra och bestämde att vi ska ses nästa helg en sista gång innan jag åker. Skjuter upp det jobbiga helt enkelt. Inte för att det kommer bli lättare direkt, men man kan ju alltid hoppas!

 

Självklart så längtar jag hem, men just nu känner jag att jag verkligen vill stanna. Jag vill inte lämna allt och alla som här nere har kommit att betyda så pass mycket för mig. Sista veckan lär bli en av de jobbigaste.

 

Listtokig som jag är har jag en lista på vad jag behöver göra innan jag åker hem igen och har denna vecka börjat checka av några punkter!

 

• Stänga franskt bankkonto X
• Säga upp fransk sjukförsäkring
• Provpacka väskan X
• Lämna ev saker som inte får plats i väskan hos Jessie
• Slänga onödiga papper och liknande X
• Spara viktiga papper X
• Skaffa intyg för franskakurs X
• Använda upp alla förbrukningsvaror som tar plats och vikt i väskan
• Lämna skidor på slottet
• Skicka hem en resväska med värdmamma X
• Tvätta allt
• Packa allt
• Skriva ut flygbiljett
• Checka in Online
• Säga hejdå till alla

 

Det första jag missade var även det jobbigaste. Farfars död. Oväntat och plötsligt, helt utan förvarning kom det där samtalet. Jag kunde inte ta in det först. Han var borta, hade precis försvunnit ur världen. Det är nog första gången jag hört min pappa på gränsen till att bryta ihop, det där samtalet. Bara att inte ha något som helst stöd där man är, att vara helt ensam, att inte kunna dela sorgen med sin familj, är nog en av de allra jobbigaste sakerna jag någonsin gjort. Jag åkte tillbaka för begravningen och fick där en känsla av vad jag borde gå igenom tillsammans med de andra, inte på skilda håll och speciellt inte i skiljda länder. Jag missade sorgen efter min farfars död, och att dela den med min familj. 

 

Nästa sak jag missade var min yngsta brors 15årsdag, har ju alltid varit där och letat efter någon grym present, alltid hjälpt till med förberedelserna och tågat in i rummet med min falsksjungande familj som kör och ljus och tårta på en bricka morgonen för födelsedagen, gärna tagit bilder på nyvaken lillebror som man senare kunnat skratta åt. Men nej, inte denna gång. Inget uppvaktande på morgonen, inget fika och släkt/vänner på eftermiddagen, och inga paket. 

 

Jag missade i december alla förberedelser inför Jul som jag älskar att hjälpa till med, och som mamma brukar vara oändligt tacksam över att jag hjälper till med. Att byta ut gardiner och pynta hela huset med de fula men ändå rätt charmiga gubbarna och tomtarna som vi barn pysslade ihop som små, allt bak och matlagning som ska fixas och som ändå alltid verkar finnas kvar hur mycket man än gör. Julkalendern som jag ständigt försöker få hela familjen att följa och ibland lyckas med ett avsnitt då och då. Sen att hitta en julgran och klä den. Komma överens med familjemedlemmarna om vad man ska köpa till de andra, kanske köpa något tillsammans och självklart sitta och hitta på dåliga rim till det man bestämt sig för att ge bort. 

 

I december missade jag också Lucia, något som för mig altid varit en stor del av julkänslan. Ända sedan jag var liten har jag gått Luciatåg varje år, sedan jag var 10 har dagen alltid varit fylld med lussande på företag med min sjungande klass från tidig morgon till sen kväll. Alla sånger som jag kan så väl och som jag älskar att sjunga på just denna dag för de man sjunger för och se hur glada de blir av att ett Luciatåg kommer fick jag inte uppleva under detta år. 

 

Efter jul då jag var tillbaka i Frankrike saknade jag att åka längdskidor, något som jag gjort varje vinter i stort sett sedan jag kunde stå själv. Men inte denna vinter. Inte en enda dag på längdskidor, vilket jag nog måste erkänna är min absoulta favorit träningsform. Lite slalom blev det ju i alla fall, men har verkligen saknat just längdskidor.

 

Sedan var det semeldagen. Nej, inga semlor. Inte detdär typiska som mina föräldrar alltid lyckas med: - men idag är det ju semeldagen så jag köpte lite semlor. Oj, jaha, gjorde du också det. Jaha, oj, fick ni semlor i skolan också?

Det där svaga illamåendet som smyger sig på efter alla dessa semlor man ätit under dagen. Jag åt min första semla för året i maj. Inte riktigt samma grej.

 

Sen har vi ju det stora. Siffran 20 blev den som representerade min ålder. Ingen stor fest, inget firande och enormt fika med familjen, ingen sång på morgonen. Min 20års dag blev mer eller mindre ingenting av vad jag alltid föreställt mig att den skulle vara. En gigantisk fest med alla mina vänner som håller på hela natten....nja, inte riktigt alltså. Sedan för att koppla till det, 20år=laglig på systemt. Har fortfarande inte varit där.

 

När vi väl är inne på födelsedagar ska jag nämna att min äldre yngre bror fyllde myndig och blev 18 år. Samma sak som med första brorsan där, ingenting fick jag vara med om, även om jag bidrog till en present som langades fram där hemma. Har alltid tänkt mig att jag skulle supa ner honom (eller i alla fall ta en öl tillsammans) på hans 18års dag, men icke.

 

Till påsk fick jag inget påskägg, ingen äggjakt som mina föräldrar envisas med att fortsätta med trots att vi är stora. Ska man få ett ägg får man leta. Undrar om dom kommer fortsätta även när vi flyttat hemifrån? Förutom avsaknaden av påskägg blev det inte heller någon påskhelg med massa dekorationer, inga små häxor som knackade på dörren för att tigga godis och ingen påskbuffé som är nästan lika illa som julbordet. 

 

Den 30e april firar vi i Sverige Valborg. Vi i familjen brukar alltid fira tillsammans och jag har faktiskt aldrig haft en sån där riktig supar-valborg som många ungdomar har. Oftast blir det en HELGRYM middag med familjevänner och vandring till någon brasa och tiggande om pengar av föräldrarna för att köpa lotter (ja jag tigger fortfarande fast jag är 20 år, man kan alltid hoppas!). Eventuellt att jag och någon i min ålder tar oss iväg för att dricka lite med några andra men det blir aldrig särskilt mycket på den fronten. I alla fall. I våras firades valborg med att ja, ingenting. Jag låg i min säng och läste den kvällen om jag inte minns fel.

 

Vill påpeka att en av mina allra närmaste och bästa vänner som jag känt i ganska precis halva mitt liv tog studenten i våras. Kollade i stort sett varje dag från och med slutet av mars på flygbiljetter för att åka och dyka upp som världens bästa studentpresent, men biljettpriserna var skyhöga så min plan dog. Missade den stora dagen och är så himla ledsen att inte få vara med och dela upplevelsen såsom jag alltid trott att jag skulle göra och som jag in i det sista kämpade för. Skickade familjen till mottagningen och fick ge ett rätt ynkligt grattis och deltagande via telefon. That's it. 

 

 

 

Till sist så missade jag förra veckan midsommar. Som jag firat på Vässarö ända sedan min konfirmation 2009. Att komma från ett sånt stort firande och atmosfären på Vässarö under den där helgen varje år gjorde mig så sjukt ledsen och deppig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag firade lite, ja, men långt ifrån det jag är van vid. Och jag missade midsommar på Vässarö, något som jag trodde skulle vara en tradition i all evighet, men som nu, redan efter 5 år har brytits. 

 

 

 

Nu är det bara 12 dagar kvar här. Lite mindre än två veckor till att pressa i solen alltså, har hört att Sverige har en rätt kall och jobbig sommar så lär väl inte bli så mycket av den varan när jag väl är hemma! 

 

Det börjar kännas på riktigt nu att jag ska härifrån, vilket känns lite sorgligt, jag har ju trots allt skapat mig ett liv här borta och måste nu lämna det. Idag skickade jag med min första resväska hem med min värdmamma som åker till Stockholm med jobbet. En väska packad och en hel del saker redan hemskickade alltså. 

 

Här borta har jag dagarna fullbokade och även kvällarna, jag jobbar rätt mycket och när jag inte gör det håller jag mig rätt upptagen för det mesta, i den mån jag kan alltså. 

De närmaste dagarna har det väl inte hänt sådär jättemycket, jag har klippt gräsmattan och trimmat buskarna i trädgården. Jag har solat ute i trädgården och vid stranden och läst en hel massa. Jag har spenderat en dag med att mysa inomhus då det regnade (typ enda gången det regnade mer än en timme i sträck sedan april här!) och träffat vännerna lite. Igår hjälpte jag till på en av Ninas kompisar kalas och fick betalt trots att jag trodde jag gjorde det gratis, inte helt fel, käka tårta, softa vid en pool och leka kalaslekar med ungar och få betalt för det liksom. 

 

 

Har nu ett tag tänkt att jag ska göra en liten översikt över de viktigaste personerna som jag lärt känna här nere i Baguetternas land (bra Johanna, du har två veckor kvar och gör det här nu...Men bättre sent än aldrig kanske?)

 

För er som följt min blogg ändå sen början misstänker jag att ni känner igen de flesta jag umgås med och jag orkar inte längre förklara vilka alla är. MEN för er som inte hängt med eller bara är allmänt förvirrade över alla dessa andra himla au pairer, så kommer här en kort sammanfattning av mina vänner här nere. 

 

 

 

Gemma - En brittisk version av mig. Fast kort, och med en brittisk accent. Träffades för första gången i början av oktober på franskakursen då vi gick på rundvandring i Annecy tillsammans med en annan tjej.

Vi skrattar alltid tillsammans och jag kan omöjligt känna mig ledsen eller nere på något sätt i sällskap med denna människa. Alla stunder vi umgås (även om det blir mer sällan än vad vi vill) är guld värda. Vi är precis lika nördiga Harry Potter och Hungergames fantaster och har båda ett brinnande intresse för musik och sång. Dessutom är vi båda scouter, och är fänglslade av musikaler. Till och med vill vi båda studera inom samma områden. Jag menar- det finns typ inget som är olikt mellan oss, förutom utseende då, och att jag kan åka skidor och prata svenska. 

 

Mikaela - Min finska vän och i stort sett den enda av mina vänner som jag kan (om jag vill) prata svenska med. Möttes också i skolan om jag inte minns fel. När jag bodde i min förra familj träffades vi minst en gång i veckan för kaffe eller lunch tillsammans. En sjukt härlig sak med Mikaela är att vi kan hänga utan att riktigt hänga, all tid vi är tillsammans behöver vi inte vara översociala, det är vi båda två så det räcker ändå. Samtalen tar aldrig slut och är alltid givande och kan handla om VAD som helst. En av de personer här som jag pratat mest med om känslor och tankar när jag varit nere, och är oändligt glad att vi hittat varandra. 

 

Jessie- Min kanadensiska kaffe och jordnötssmör-vän. Helt ovärderlig på alla sätt. Vi möttes första gången i januari och klickade direkt, vi har nu känt varandra i 5 månader men det känns som 5 år. Vi bodde i grannbyar innan jag bytte familj och gymmade tillsammans och träffades nästan varje dag. En av anledningar till att jag inte ville byta familj var för att inte åka ifrån Jessie. Vi har hur kul som helst tillsammans och har inga som helst filter när vi umgås, vi är galna, knäppa, störda och omogna och jag älskar det. Min största stöttpelare oavsett när och var enda sedan vi möttes. Vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan att kunna ses på jag vet inte hur länge..

 

 

 

 

Erica- Den vän här på nya stället som jag spenderar mest tid med. Superkort och liten italienare, och vi pratar bara franska med varandra. Bor 5 minuter med cykel bort från mig, vilket är väldigt skönt, många spontana små möten och utflykter åker vi ofta på. Vi har även varit ute och sprungit tillsammans många gånger. 

 

Paloma- Från spanien och en sån där härlig glad person som man tror inte kan ha några bekymmer i världen. Vi är promenadkompisar och kan prata om allt och inget in i oändligheten.

 

 

 

Vojta- Den enda killen jag träffat här som jag faktiskt spenderar tid med, från Tjeckien och möter allt med ett leende på läpparna och älskar att hitta catch-phrases på olika språk. "Hur mår du?" och "Skål" är dom han använder på svenska. Killen är alltid optimistisk och bjuder spontant med oss andra på utflykter under helgerna. Han är helt klart organisatören.

 

 

 

 

 

 Sen har vi en hop andra människor som jag också spenderat massa tid med men som inte kom med på listan för det var svårt att dra en gräns för mina närmaste, orkar ju inte beskriva hur många som helst.

 

 

 

Nu har det gått ett tag sedan jag senast var och vandrade upp för nått berg eller liknande, vilket är något som man kan göra nästan varje dag med tanke på alla berg i omgivningen. Så igår var det dags igen att ge sig ut. Tillsammans med Mikaela och Olivia begav vi oss till ett ställe mitt i ingenstans och vandrade vid landskapet, till ett vattenfall och en uttorkad flod i en ravin-eller hur man nu ska förklara det. Sjukt härlig dag, även om jag nu har ungefär 50000 myggbett om pryder min kropp, men men, det får man väl ta antar jag!

 

 

 

Igår var det midsommar. För första gången på 5 år firade jag den inte på Vässarö vilket kändes så konstigt att det inte ens går att beskriva! 

Ingen majstång, inte flera hundra människor, ingen skärgård, ingen oändlig dans, inga blomkransar. 

Men det blev i alla fall jordgubbstårta och en liten liten midsommarbuffé i solen vid sjön i Annecy. Och självklart en somrig klänning på det!

 

 

Så i helgen tatuerade jag mig, tror att typ ingen har missat det, hoppas jag. I alla fall. Jag var sjukt nervös inför själva tatueringen, men tatueraren var grym och allt gick snabbt, nästan smärtfritt och med grymt resultat! 

Efter tatueringen åkte jag och Jessie (som också tatuerade sig) hem till henne, vi bakade macarons och gjorde Pina Colada tillsammans med Olivia som slöt upp under kvällen! Hälsosam kost med pizza blev det också, innan vi satte oss och tittade på film allihop. Sjukt mysig kväll, kommer verkligen sakna tjejerna när jag åker hem (om 3 veckor det är helt sjukt!) 

 

Sov över hos Jessie för att slippa köra hem mitt i natten och fick även skidorna som min förra familj köpte mig (mot ett pris såklart) dock vägrade dom låta mig komma och hämta skidorna själv utan Olivia fick ta med sig till Jessies hus, lite skumt. Ångrar INTE att jag bytte familj! 

 

I övrigt är jag världens nojigaste person med min tatuering och vill att den ska bevaras och läka så bra så möjligt, tvätt och kräm och försiktighet och övertäckning så fort jag är utomhus är det som gäller. 

 

Senaste dagarna har spenderats med bok i hand på strand. Gud vad fyndig jag är som rimmar! Solen har skinit hela dagarna och en inbiten svenne som jag själv smälter mer eller mindre bort i värmen. Skönt att det finns en strand med en väldigt behagligt tempererad sjö precis runt hörnet. På stranden, eller stränderna, eftersom det finns flera, hänger jag hela dagen när jag inte är i mitt rum där det är svalare än utomhus (tack och lov!). 

 

Igår kände jag för att springa. Så när Nina var på gymnastiken knöt jag på mig löpskorna. Dåligt val. Svetten rann som ett vattenfall redan INNAN jag började springa och det blev inte bättre av att köra en joggingrunda på hög växel. Mina kläder var dygnsura när jag var klar efter 30 minuter, orkade inte med värmen längre. Siffran 38 kunde avläsas på termometern utanför apoteket. 38 GRADER KLOCKAN 18.00?!?!? Jag ville bara dö. Men sprang istället (med full utstyrsel, skor och springkläder) ner i sjön i ett hopp om att svalka mig. Kom upp lika blöt som när jag sprang i, men betydligt mindre varm, som tur var. 

 

 

Idag är det EXAKT en månad kvar tills jag är tillbaka hemma i Sverige. Tiden går verkligen sjukt snabbt såhär i slutet och det både på gott och ont. Jag har så mycket saker jag känner att jag vill hinna med, personer jag vill vara med innan jag åker hem igen. Samtidigt längtar jag så oerhört mycket efter att få vara hemma, mitt rum, min säng, mina katter, min familj, mina vänner och där jag vet hur livet funkar och alltid har saker att sysselsätta mig med. Om en vecka kommer jag ha en tatuering (fin souvernir sådär!) och om två ska jag försöka fixa något mindre midsommarfirande (för midsommar SKA firas till varje pris!). Sen är det bara två veckor kvar. Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga. Allting utom det som är just här och just nu har blivit lite satt på paus, förutom möjliga framtidsplaner som jag älskar att tänka på och kolla upp grejer om. Men det är mer som en slags drömvärld av resor och liknande jag vill genomföra. Inget särskilt fast och jordnära lyckas ta sig in i skallen och ärligt talat känns livet i Sverige lite som en dröm, något som inte riktigt existerar. 

 

För övrigt måste jag erkänna, jag har fortfarande inte kommit över hur onaturligt vackert det är här och kommer på mig själv när jag är ute och springer, cyklar eller sitter i bilen med att stirra och stirra och stirra och få den där WOW-känslan man kan få ibland, lite dåligt när det händer i bilen och jag tappar fokus på körningen (men jag kör ju automat så det är lugnt!). Senaste dagarna (och dagarna framöver) kan siffran 30 avläsas på termometern, eller mer. Värmen är galen! Man bränner sig av 30 minuter i solen om man glömt att smörja in sig (cykelturen i fredags blev en röd upplevelse) och jag spenderar mer tid inne än jag skulle vilja, men DET ÄR SÅ VARMT. Just nu sitter jag och väntar på att temperaturen ska sjunka till 25 eller så, vilket är okej värme för att ta sig ut och springa. 

 

Jag har börjat packa. Nej jag skämtar inte. Jag ska skicka med en resväska med min värdmamma i slutet av juni då hon ska till Sverige med jobbet över någon dag eller två. I denna väska har diverse tjocktröjor, utlästa böcker och annat skit sakta men säkert börjat ta plats. Oroar mig fortfarande för huruvida alla mina grejer kommer få plats i väskan och komma med hem till Sverige. 

I fredags kväll fick jag en fråga om jag vill med "någonstans" klockan 8 nästa morgon. Visst, självklart, varför inte, jag har ändå inga planer! Så igår klockan 8 begav vi oss, jag, Vojta och två andra au pairer som jag aldrig träffat förut (men de var snälla så det var lugnt!) i en bil upp mer mot norr. Vi tog oss till staden Besancon, en stad känd bland annat för sin innerstad, som är en GIGANTISK gammal stad, alla byggnader ser ut att vara sjukt gamla! I denna stad spenderades alltså dagen, i sol också och 32 grader (jag dog värmedöden) vilket inte var särskilt härligt sen när vi skulle åka bil hem på kvällen. 

 Dagen spenderades alltså i denna härliga stad med obligatorisk öl och massa foton!

 

Insåg precis att för exakt ett år sen tog jag studenden. Fick dokumentet med allt jag lyckats prestera de senaste tre åren. Hade gubbrunch. Hade min vita klänning med den vita mössan till. Sprang ut med min klass ur skolan för att mötas av ett hav med människor och någonstans i vimlet en bild på mig som bebis. Åkte flak över halva stockholm och blev dränkt i öl och fick stå skamsen på tåget på väg hem till min egen mottagning där gästerna redan väntade. All mat och alla människor under eftermiddagen och kvällen och hur jag sedan åkte vidare till skolans slutskiva. En fantastisk dag, och nu har det redan gått ett år. Skulle göra nästan vad som helst för att få återuppleva den dagen. Dagen då skolan slutade och jag tog steget ut i vuxenlivet, eller mitt nya liv såsom jag aldrig levt det förut. Det liv jag lever nu. Känns rätt sjukt att året gick såhär snabbt ändå även om sommaren många gånger känts som om den varit tusen år bort. 

Jag saknar lite att vara hemma den här tiden på året, att få sommarlov och känslan av att man klarat ännu ett år i skolbänken. 

4 dagar i Italien och HERREGUD vad mycket som hände.Härmed presenterar jag för er: The Italy Story

 

Våran resa börjar onsdag kväll, tre glada tjejer i en liten Fiat på väg mot Italien. Muffins, pasta, choklad, chips och annan färdkost var en självklarhet i bilen. Färden gick utan svårigheter fram till Mont Blanc och gränsen till Italien där en kö på nästan en timme hade bildats. Men inte gick det någon nöd på oss för det, vi picknickade i bilen med pastan. Några timmar senare är vi framme i Savona vid Italiens kust. En halvtimme för sent. Vårat hostel som vi tänkt övernatta på har redan stängt och det är mitt i natten vilket gör det mer eller mindre omöjligt att hitta någon annan stans. Därför blev det bara till att dra igång plan B- sova i bilen. Inte särskilt mycket plats, inte särskilt bekvämt och inte särskilt varmt, men 4-5 timmar lyckades vi i alla fall sova. Tvätt, ombyte och tandborstning skedde sedan på McDonalds toalett, (lyxigt så att säga) efter intagen frukost bestående av kaffe och bakverk. 

 

Vi har alltså nu kommit in på torsdagen. Solen sken ner på oss och eftersom vi alla tre är mer eller mindre från norr åkte självklart sommarkläderna på direkt. Vandring omkring i staden och slapp på stranden ägnades dagen åt fram till klockan 15 då vi tyckte att vi hade fått tillräckligt med sol. Glada och med en begynnande solbränna satte vi oss återigen i bilen för att fortsätta vår resa.

Natten skulle spenderas på camping med vacker utsikt och planer för en BBQ hade tagit form i våra hjärnor. Efter att ha anlänt i la Spezia, insåg vi att fel adress hade blivit inslagen i GPSen och att vi skulle åkt av motorvägen 30 min innan la Spezia, jaha, bara att åka tillbaka då. Nu börjar problemen, håll i er.  5 minuter efter att vi startat bilen för att åka till campingen slutar den helt plötsligt att accelerera, jag kör för tillfället och undrar vad jag nu gjorde för något, försöker allt möjligt, men motorn har lagt av. Ska här lägga till att jag är stolt över att ha kört i Italien, jag menar, utan att krasha, för ryktena stämmer- de kör verkligen som idioter- livsfarligt! Vi befinner oss mitt i en tunnel, jag kör in till kanten med den sista farten vi har och så stannar vi. Äsch, motorn kanske är överhettad eller så är det låg oljenivå eller något liknande tänker jag och vi kollar allt möjligt. Nej, allt ser bra ut. Här passar det väl bra att säga att INGEN av oss hade en telefon som fungerade, karma. Olivia tar sig för att springa fram till en man som kommer gående i tunneln och fråga om han kan hjälpa oss på något sätt (vi måste ha sett ganska panikslagna och desperata ut, vilket vi också var.) och det slutar med att han ringer en mekaniker. 20 minuter står vi där, i tunneln med blinkande varningsljus och varningstriangeln uppsatt. Många förbipasserande stannar och börjar prata med oss på italienska. Frågar om vi behöver hjälp, försöker hitta felet med bilen, försöker starta bilen, men nej, ingenting funkar. Ett par poliser stannade också, sa att vi hade skött det bra med triangeln och att vi kört upp på sidan. VUXENPOÄNG TILL MIG SOM TÄNKTE SÅ LÅNGT?!

 

Bärningsbilen tar oss till Fiat verkstaden och lämnar oss sedan med 3 män som talar ytterst begränsad engelska. Tillslut lyckas vi kommunicera fram att det är bensinpumpen som det är fel på, okej....och vad innebär det? Jo, att de måste beställa en ny och montera in den innan vi kan få tillbaka bilen, det borde vara klart fredag eftermiddag. Skönt, bara en dag utan bilen i alla fall. Vi får ta vårat bagage och sedan går vi ut från verkstaden. Vi har ingen aning om var vi är, vi har ingenstans att sova för natten, vi har ingen bil, vi har ingen fungerande telefon och vi kan inte italienska. Framgångsrikt koncept! 

Vi hoppar på en buss, skiter i att betala (badass) för att vi inte riktigt fattar hur man gör, och hoppar av då vi verkar vara inne i staden igen. Sökandet efter Wifi eller butik att köpa simkort i börjar. Genom att prata en blandning av engelska, spanska, franska och några få ord på italienska som vi lyckats snappa upp frågar vi ett x antal människor om vägen. Tillslut lyckas vi köpa ett telefonkort, och tar plats på Burger King för middag. Vi söker länge efter någonstans att sova men då högsäsongen precis börjat och vi var sent ute hittade vi ingenstans där vi kunde sova som gick in i vår budget. "Vi är hemlösa och kommer få sova på gatan" var en tanke som växte sig starkare och starkare. Till slut började vi gå runt till folk på Burger King och försökte prata engelska, berätta situationen och fråga om de visste något ställe. Två killar (sjukt snygga också) hjälper oss, ringer massa samtal och hittar tillslut något. Killarna kör oss dit också och pratar med mannen som äger stället, vi var MER än tacksamma då vi äntligen kom in i rummet och fick lägga oss i sängarna och även ta varsinn dusch. BK-killarna räddade oss från att bli uteliggare.

 

Fredagen börjar, 1 desperat timme ägnas åt att hitta någonstans att sova även denna natt då vi bara skulle sovit på campingen en natt och couchsurfat den andra natten, men tydligen blev det inte så. Efter att ha ringt runt till massa ställen inser vi att loppet är förlorat och bestämmer oss för att åka till Milano på kvällen när vi fått tillbaka bilen, där visste vi att vi kunde couchsurfa hos en kille. Vi packade ihop alla våra saker och gick med feta väskor mot tågstationen, inte skulle en trasig bil och lite motvind förstöra våra planer att turista och se Cinque Terre! Olivia upptäckte att hennes bankkort inte funkade, illa. En ännu mer begränsad budget alltså. Jag köpte en hatt på en marknad på vägen till tåget, den är min nya bebis. Vi köpte tågbiljett för tåg och buss till och i alla byar i Cinque terre, lämnade in väskorna på tågstationen och drog iväg med tåget. Vi besökte 3 av de 5 byarna, (det är otroligt och obeskrivligt vackert), åt friterade fiskar och skaldjur. Köpte en drunk ass bucket (fylld med Sangria, mums!) tog hur mycket bilder som helst och hann även med lite chill på stranden innan vi åkte tillbaka till la Spezia för att hämta upp våran bil. Här börjar ännu lite problem. Vi vet att bussen vi tog från verkstaden hade nummer 11, alltså behöver vi bara hitta den för att ta oss tillbaka. Vi frågar runt igen, vilket är svårt med tanke på att vi inte pratar italienska och de flesta italienare inte pratade något annat språk än just italienska (ändå har vi en ganska bred språkkunskap tillsammans, svenska, tyska, franska, engelska lite malaysiska och lite spanska). Paniken uppstår när vi inser att vi inte kommer hinna hitta bussen och ta oss till verkstaden innan den stänger. Efter att nästan ha blivit överkörda lyckas vi få hjälp av en kille att beställa en taxi och kommer fram till verkstaden i tid. 

 

Vi kommer fram till Milano och våran värd för 2 dagar, en Indisk kille som heter Raju och är där med utbytesprogrammet Erasmus. Lägenheten är liten och det finns bara en säng för oss, men vi sov i en bil första natten, så vi klagar inte direkt över att två av oss får sova på en hög täcken på golvet. 

 

Lördagen spenderas inne i själva Milano med lite sightseeing, mat på donken (vårt andra hem) och italiensk glass som smälte alldeles för fort och kladdade ner hela min hand. På kvällen åt vi ost och vin innan vi fixade oss och drack champagne och åkte in till stan igen för att festa. Vi gick till Alcatraz, en av de största klubbarna i Milano med 3 olika dansgolv. Vi träffade några killar från USA (oklart om alla var därifrån men de flesta var nog det) som bjöd med oss till VIP stället i klubben, inte som att man tackar nej. Det var rätt segt i början då all musik var italiensk och man inte kände igen en enda av låtarna men lite senare kom det massa musik vi kände igen och vi dansade till runt halv 4. På något vis hängde vi med amerikanarna till en annan klubb där vi kom in men inte dem, osis. Så vi hängde med hem till dem istället, snackade och sov lite innan vi blev skjutsade tillbaka hem till Raju vid klockan 9 på morgonen. Vi sov lite mer innan vi packade våra saker och begav oss in till Milano en sista gång. 

 

Inne i Milano igen träffade vi Olivias italienska kompis (henne hade vi behövt tidigare under resan för att förenkal mycket), gick till en fantastisk kyrkogård följt av en liten picknick i en gigantisk park. Kvällen avslutades i äkta italiensk anda med Pizza till middag innan vi återigen satte oss i bilen och körde hem.