När man åker iväg såhär och speciellt som jag, bor i en liten by, är inte det lättaste att hitta vänner. Jag träffar inte särskilt många "automatiskt" utan måste faktiskt leta. När jag börjar skolan kommer jag förhoppningsvis hitta några att hänga med. På måndag kommer en au pair som kommer bo på andra sidan gatan som jag verkligen hoppas jag blir kompis med! Förutom detta, får man inga nya vänner direkt. MEN som tur är så finns ju internet! Via facebookgrupper och hemsidor har jag lyckats komma i kontakt med andra Au pairer i mitt område. 

 

Så, idag tog jag bilen, körde 35 minuter till Annecy och träffade två tjejer. Deanna (från USA) och Elena (från Spanien). Deanna var au pair här förra året, under året träffade hon en kille och nu bor hon med honom inne i Annecy och jobbar som nanny hos en familj. Elena är precis som jag en ny au pair, hon har varit här i 3-4 veckor och bor en liten bit utanför Annecy. Dessa tjejer tillbringade jag eftermiddagen med, Deanna visade oss runt lite i Annecy (lot of shopping!), innan vi köpte på oss en liten picnic och satte oss vid Lac d'Annecy (sjukt fin, men tog såklart inga bilder...) och pratade. Väldigt trevliga var de i alla fall och vi har bestämt att vi (förhoppningsvis) ska åka rullskridskor i Annecy nån dag nu i veckan och nästa helg ska vi försöka oss på "Paddle surfing". Man står på en surfbräda och paddlar, ser skitkul ut! 

Då man är hemma hela dagarna med barnen har man en del dötid, dvs den tiden då man säger åt barnen att leka själva (jag orkar verkligen inte leka med dem 24/7!) eller då de hittar en av grannarna på gatan och leker med dem ett tag. Jag dukar redan undan bordet och diskar efter mig och lagar mat åt barnen.

Då man har den här dötiden har jag dock börjat ägna mig åt...att städa, diska all smutsig disk och plocka in/ta ut ur diskmaskinen, att plocka undan alla barnens saker, bädda deras sängar och röja lite på deras rum har blivit en ren rutin för mig. 

 

Hemmafru, det är vad jag känner mig som, men samtidigt har jag faktiskt inget emot att göra alla de där sakerna, jag gör dem frivilligt! Anledningen är nog (har jag kommit fram till efter mycket funderande) att jag har väldigt mycket tid, dagarna känns väldigt långa då man dessutom går upp vid 8 på morgonen. Jag hinner göra nästan allt jag vill och ändå ha tid över.

Dessutom orkar jag göra mycket mer nu, då skolan inte längre suger livskraften ur mig 6-8 timmar per dag har jag massa energi att göra av med! (Jag ber nu mina föräldrar att inte få upp hoppet att detta ska fortsätta när jag kommer hem, då kommer jag antingen börja plugga, jobba, resa bort eller flytta hemifrån, ledsen)

Bjuder på en bild från min "bergsbestigning" i onsdags.

En vecka har redan gått. En vecka av ett år. Livet här är lite för bra om jag ska vara ärlig. Jag har helt klart hamnat hos världens bästa familj, utan tvekan. Vad är det då som har gjort den här veckan så bra? Vad har jag gjort? Vad har familjen gjort? (passar på att lägga in lite bilder när jag ändå håller på!)

• Barnen vill att jag ska leka med dem hela tiden
• Jag blir glad av att bara gå ut, det är så sjukt fint här

• Christina är en fantastisk kock
• Romane har lärt mig åka rullskridskor

• Vi skule bestiga ett berg...men det blev åska, blixtar och regn så vi sprang nerför berget och hem (3km sprint alltså...skitjobbigt!)
• Jag, Christina och Romane har varit ute och sprungit
• Jag pratar mer och mer franska för varje dag (jag märker i alla fall skillnad!) 

• Grannarna är supertrevliga och har en 1 månad gammal, extremt söt bebis
• På baksidan av huset har vi en pool där vattnet är 30 grader
• Vi har ätit på restaurang och jag har fått prova lite "typiskt fransk" mat
• Jag börjar lära mig hitta här (till Annecy, till Geneve, till bion-mycket viktigt, till barnens skola, till närmsta mataffär, några små vägar man kan springa på)

• Jag trivs med bilen jag kör, vägarna här är mycket smalare än jag är van vid, så det är lite läskigt när man får mötande trafik, plus att många här kör lite.. galet. En vanesak antar jag
• Barnen vill sitta i mitt knä när vi ser film
• Familjen inkluderar mig i allt

Jag kom på att nästan ingen vet vilka typer det är jag bor hos, så därför presenterar jag nu: min nya familj! (jag har varit dålig på att ta bilder, annars skulle jag lägga upp för att visa er de jag kommer beskriva, men det får bli en annan gång)

 

Mamman i familjen, kommer ursprungligen från Schweiz (och älskar såklart choklad!) och jobbar på UEFA (oklart vad hon gör där). Måste nog vara en av världens snällaste och trevligaste människor, vi pratar om allt redan nu, vilket känns otroligt skönt. Vi berättar om saker från våra liv, roliga stunder, saker vi minns, folk vi saknar, jobbiga stunder, ja allt. Hon är precis som jag en aning perfektionist och har ett behov av kontroll. Då hon var ung var hon au pair i London, så hon kan relatera och dela med sig av egna erfarenheter. Förut klättrade hon mycket och gör det fortfarande då och då. Hon är väldigt aktiv och hälsomedveten. En av hennes stora passioner är att laga mat, hon blev överlycklig då hon fick kokboken med svenska rätter som jag hade med mig och läste igenom den en kväll i soffan till min stora förtjusning! Hon håller även på mycket med växter och har en liten hörna av trädgården där hon odlar kryddor och liknande (typ mynta - pour faire Mojito, sa hon när hon visade mig) Hon är alltid igång och är den som visar mig hur allt i huset funkar, berättar hur och vad jag kan göra nästa dag och frågar mig vad jag vill göra när jag är här eller föreslår saker vi kan göra och är väldigt mån om att jag ska ha det så bra som möjligt. Förhoppningsvis ska vi springa ett lopp på 1 mil tillsammans i vår, men innan det ska jag be henne visa mig bra ställen att springa på. Christina är extremt öppensinnad och ärlig, väldigt skönt för mig. Vi är rätt lika varandra faktiskt, jag och Christina.

 

Familjens pappa, jobbar på WHO tillsammans med människor från alla olika länder (bla Sverige!). Har en dotter på 28 år vars mamma är Dansk, så han kan några få ord på danska/norska/svenska, jag har tyvärr inte träffat dottern än men lär göra det i framtiden. Av Eric möts man alltid av ett leende, han är en fantastiskt positiv person och älskar att prata med mig och fråga mig saker om Sverige och mina åsikter i olika saker (tex att fransmän ofta inte pratar engelska, hur man kör bil osv). Som många andra män/pojkar älskar han motorfordon (speciellt de som kan köra fort), han har en motorcykel som han tar till jobbet och har lovat att ta med mig på en åktur så snartvi har tid! Han påpekar varje dag att "Det här är ditt hus, gör som du vill, är du hungrig-gå till kylskåpet, vill du kolla på tv-sätt på den, vill du sova-gå och lägg dig" och även att han kommer sluta prata engelska med mig om någon vecka. Eric är en person som alltid vill ha massa projekt igång, saker att göra, mål att uppfylla, det motiverar honom enormt. Då familjen köpte huset såg det (förlåt ordvalet) för jävligt ut, men efter att Eric renoverat ALLT (alltså allt, rivit väggarna och byggt upp dem igen) är huset så sjukt fint, dock är den översta våningen fortfarande inte klar. Han bryr sig också om mig väldigt mycket och frågar ofta hur jag mår, om jag saknar min familj eller mina vänner eller om det är något annat som jag vill berätta. 

 

9 år gammal flicka med sjukt mycket energi. Hon är nästan alltid glad och älskar när jag är med och leker. Hon vill faktiskt att jag ska leka med henne och brorsan hela tiden (vilket leder till att Christina varje dag säger till henne: Johanna är inte din docka, hon är en människa som kanske vill göra saker själv ibland), oftast har jag inget emot det men ibland får jag säga ifrån. Romane har livlig fantasi, hon kommer på alla möjliga lekar, hinderbana, leka spion, klä ut sig, spela spel, bygga kojor, leka agility med gosedjur, rita, pyssla, the list goes on, hon är dock ganska rastlös och göra inte samma sak särskilt länge. Uppmärksamhet är nog det hon strävar efter mest och avbryter ofta mig och föräldrarna när vi pratar. Hon tycker om matte men i stort sätt inga andra skolämnen förutom musik. Ofta hör man henne gå runt och sjunga, hon spelar även piano och blir sjukt imponerad när jag spelar och ber mig lära henne något. Några av hennes vänner och hon har tydligen ett litet band tillsammans och hon vill att jag ska hjälpa dem med låtar. En tjej med mycket åsikter, om allt och extremt envis, men alltid på bra humör och snäll mot mig (känner igen mig själv som yngre i henne). Helt enkelt rätt så underbar.

 

Endast 5 år gammal men kan ibland säga saker som man inte väntar sig från någon under 12. Han är nog raka motsatsen till sin syster på många punkter. Han är väldigt lugn mestadels och sitter gärna med mig och lägger pussel, spelar kort, ritar eller löser kluriga uppgifter i en litet block han har. Louis är väldigt enkel att ha att göra med, han respekterar att jag ibland inte orkar leka med dem (till skillnad från sin syster där man måste säga ifrån ordentligt) och han har lätt att roa sig själv. Förutom det är han världens sötaste unge, en sån där som verkligen kan få varenda persons hjärta att smälta. Han tycker om att leka med sin syster i viss mån, men säger ibland till mig när hon inte hör "Jag tycker egentligen inte det här är så roligt, men om det gör henne glad så varför inte?". Det är inget fel på energin här heller, han springer gärna omkring och gör...massa saker! Oftast känner jag att jag ger honom lite för lite uppmärksamhet och försöker därför vara med honom mer så han inte ska känna sig utanför, då kan han säga "Romane vill leka med dig, så du får leka med henne om du vill". Jag fick även en "Gråt inte, det är bara ett spel" när vi spelade kort. Som sagt, han säger saker man inte väntar sig från en 5 år gammal pojke, väldigt mogen för sin ålder, och helt bedårande, snäll och söt.

 

Söt tigermönstrad katt. Han är en aning galen och springer ibland in i väggen och likanande, men väldigt mysig, speciellt om man har mat. 

 

Svart katt, eller ja, sotfärgad egentligen. Han har en sjukdom som gör att han är lite missbildad, hans svans är extremt kort och den yttersta delen är tjock då svansen böjt sig där, ser lite roligt ut. Han har också gigantiska huggtänder (som en vampyr förklarade barnen). Men även han är social och gillar att bli klappad, men väljer själv när det passar.

 

 

Christina och Eric (föräldrarna) skäms oerhört mycket och har massa skuldkänslor för att de har kastat in mig i livet här. Båda två jobbar hela dagarna vilket betyder att jag är ensam med barnen, ca 10 timmar per dag, från att de vaknar till att föräldrarna kommer hem mellan 17-18 på eftermiddagen. Det innebär att jag måste komma på saker att göra med barnen hela tiden, inte helt lätt med tanke på att jag inte känner till området. Hittills har det i alla fall gått bra då föräldrarna hjälper mig kvällen innan att planera vad jag ska göra på dagen med barnen. Vi har varit hemma, spelat spel, gjort kojor, badat i poolen och lagat mat. Vi har också åkt till Lac de Minzier två gånger. Det är en liiiten sjö precis utanför Minzier där det finns massa grodor och en liten fontän. Gårdagen tillbringade jag med barnen hela dagen på Vitam Parc, och deras vattenland. 

 

 

 Det är ganska ansträngande att vara med barnen då de har äckligt mycket energi, ungefär 10 ggr mer än mig, vilket resulterar i att jag också är ungefär 10 ggr tröttare än dem på kvällen. När föräldrarna väl kommer hem tvingar (eller ja, snarare beordrar på ett vänligt sätt) de ofta mig att "ta ledigt" från barnen. Dvs gå till mitt rum och ta det lugnt.

 

Jag är extremt trött i huvudet hela tiden, blir man tvungen att prata franska hela dagarna är det sånt som händer. Faktiskt så är jag väldigt förvånad över hur mycket franska jag kan, vilket jag insett först nu (det var väl på tiden..). Framför allt är både jag och familjen imponerade över hur mycket jag förstår även om jag inte är sådär superbra på att prata (än!). Av någon anledning har jag redan (eller ja, efter bara två dagar faktiskt) börjat tänka på franska. "Åh vad bra!" Visst, det är ganska bra, men min "tankefranska" är ungefär lika bra som min "pratfranska", inte alls bra alltså. Det är svårt att tänka och tankarna är på dålig franska och många ord saknas..Som tur är kan jag prata lite engelska (tack och lov!) och slappna av en aning när föräldrarna kommer hem på kvällarna, men de svarar oftast på franska...

 

 

 

 

Efter en dag fylld av att fixa alla de sista detaljerna är jag nu nästan helt klar! Väskorna är vägda (de är inte överviktiga, typ), min nya familjs telefonnummer är inlagda på telefonen, alla vänner här hemma har blivit kramade och fått ett hejdå, taxi (alltså pappa med bil) är bokad till imorgon bitti.

 

Den senaste timmen har ägnats åt att skriva ut bilder på nära och kära, ladda över en drös med filmer till min externa hårddisk, skriva några rader till personer jag tycker om och plocka undan all skit på rummet som inte ska följa med imorgon. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag faktiskt åker imorgon! Om 12 timmar ganska exakt lyfter planet och jag lämnar Sverige, jag har ingen returbiljett, på tal om att flyga. 

 

Jag har ett erkännande att göra, jag har inte med mig allt i väskan. Med turen på min sida har jag fått löfte från min kompis Rasmus mamma och även Rasmus mormor att en vän/syskon/något ska ta med sig lite saker till mig, hon bor nämligen precis vid den Franska gränsen nära Genéve, sjukt nära mig alltså! Denna "hon" (jag vet inte vad hon heter...) kommer åka från Sverige tillbaka dit om ca 1 månad och kommer då att ha med sig mina vinterkläder (jacka, täckbyxor, kängor). Snacka om flyt! Mer plats i väskan och jag slapp dissa några klädesplagg och böcker! 

 

Jag har även fått lite extra bagage. Vid middagsbordet idag presenterar familjen helt plötsligt en påse för mig. Innehållet i påsen?

 

Ja... Kort sagt ett survival-kit, innehållande diverse livsnödvändiga saker som jag inte kan klara mig utan borta i Frankrike. 

• Värktabletter
• Plåster
• Marabou
• Saltlakrits
• Våtservetter (man måste ju va fräsch!)
• Lypsyl
• Ett kort med lyckohälsning från familjen

 

 

23 kg check-in bagage, 8 kg handbagage och en liten datorväska. Det är de restriktioner jag har fått packa efter. Packlistan har blivit reviderad ett antal gånger, men nu till slut har jag den färdiga listan! Att packa ner ALLT man vill ha med sig för att vara borta i ett år är inte det lättaste jag har gjort speciellt inte eftersom man måste ta med kläder för alla olika årstider, mycket har sorterats bort, lite för mycket... Men det som jag kommer ha med mig till Frankrike imorgon (!!!) är i alla fall: 

 

 

När allt är färdigt, alla papper underskrivna, utskrivna, ivägskickade eller nerpackade, alla kläder tvättade, i resväskan eller kvar i garderoben, alla abonnemang, sjukbesök och uppbindelser avslutade eller på standby, men vad gör man nu?

 

Det verkar som att det enda jag har kvar att göra är att vänta, döda och fördriva tid och vänta lite mer. Det är rätt tråkigt att bara gå runt och vänta, och vara ständigt ofokuserad när jag gör något annat än att vänta. Kanske är det lite hemskt att känna att man bara vill bort, åka nu på direkten och att man är klar med Sverige och livet jag lever just nu.

Det är precis så det känns jag är klar med Sverige, jag är klar med mitt liv här på det här sättet, jag vill uppleva något nytt och annorlunda.

Som ett flertal personen skrev i korten jag fick vid studenten: "Nu börjar resten av ditt liv" och det är precis så jag känner nu, jag kände det inte då, i våras när jag fick korten, jag kände det inte för en månad sen, men i alla fall de två senaste veckorna har jag känt så. Det är så jag känner nu, jag ser fram emot att åka.

 

Med bara några få dagar kvar börjar nerverna verkligen gå mig på nerverna. Idag fick jag frågan: Hur känner du dig då?

Svaret blev: Mycket, allt. 

Har även fått ett mejl från familjen. Mejlet bekräftade att ja, jag KOMMER ha WiFi i huset. Så ni som vill ha kontakt med mig, do not fear. 

De skrev också att " Vi är mer än redo att välkomna dig!" och "Vi ser fram emot att ta emot dig" (direktöversatt från Franska, känner mig lite duktig). 

Med dessa ord i huvudet känns det rätt bra, familjen är antagligen lika spänd, förväntansfull och nervös som jag är. Hoppas jag.

I stort sett det enda jag har kvar nu är väl det jobbigaste, att säga hejdå, till alla. Jag har redan börjat ta farväl (gud vad hemskt det låter) av några vänner. Det var inte lika jobbigt som jag trodde det skulle vara, samtidigt som jag tror att det blir jobbigare ju närmare jag kommer flytten. På lördag är det optimala hejdå-et, då min hejdå-picnic äger rum med typ alla jag känner. Antagligen kommer det bli en del tårar i alla fall från mitt håll, man har ju inte ett hjärta helt av sten.

 

 

 

Precis som man alltid har inför nya saker i livet har jag självklart förväntningar inför mitt år som au pair. Både negativa och positiva, även om jag helst bara vill se det positiva så finns det en liten realist inom mig (skitjobbig faktiskt) som får mig att inse att allt kommer inte alltid vara sunshine and rainbows, ibland kommer det säkert kännas som Jordens undergång också. I stort sett alla vänner och bekanta som jag dagarna i ända träffar såhär innan jag åker frågar mig hur det känns inför flytten, jag brukar bara rabbla upp det positiva. Antagligen är det för att det är det positiva jag ser fram emot, vilket inte är så konstigt...

 

Slut med allt meningslöst babbel, vad har jag då för förväntningar inför året?

 

• att upptäcka en ny kultur
• att lära mig ett till språk flytande
• att jag kommer trivas med barnen
• att barnen kommer trivas med mig
• att föräldrarna tycker om mig och ser mig som en del av familjen
• att jag tycker om föräldrarna och känner mig som en i familjen
• att ha sjukt roligt
• att uppleva saker som jag kommer minnas resten av mitt liv
• att lära mig våga slita mig fri från allt bekvämt här hemma
• att lära mig nya saker
• att bli mer självständig
• att klara mig igenom vad som än kan tänkas hända
• att få nya intressen
• att underhålla de intressen jag redan har bättre än jag gör nu
• att prova saker jag aldrig provat förut
• att få nya vänner
• att bli bättre på att laga mat
• att köpa ny kläder
• att ha alldeles för mycket fritid att göra 100-tals meningslösa men sjukt roliga saker på
• att vara lycklig 

Med bara lite mer än en vecka kvar i Sverige känner jag mig faktiskt förvånandsvärt lugn. För en månad sen trodde jag att jag skulle ha panik vid det här laget, men det var ju fel. 

 

Fantastiskt nog är nästan all packning klar. Regnkläder och springskor är i stort sett det enda jag har kvar att lägga ner i den stora väskan. Lite fler saker i handbagaget men jag känner nästan att jag skulle kunna åka imorgon. 

 

För att vara ärlig tycker jag det är lite jobbigt att det är mer än en vecka kvar, att gå runt med alla tankar och alla spänning inför flytten börjar bli ganska påfrestande, jag vill bara bli av med det, komma iväg nu! Samtidigt är det skönt att ha den tiden, så jag hinner säga hejdå till alla jag vill säga hejdå till. 

 

 

De allra flesta har som sagt redan listat ut ATT jag ska vara au pair i Frankrike i ett år, men något som inte supermånga har koll på hur det började. Seriöst, hur kommer man på idén att vara au pair, och i Frankrike? 

 

 

Sagan börjar hösten 2012. Eller nej, vi spolar tillbaka ännu mer, till våren 2011, i slutet av ettan på gymnasiet. Jag var fortfarande osäker på hur mitt liv efter gymnasiet skulle se ut, och så kom papprena där man skulle fylla i sina individuella val till 2an.

"Shit, ingen aning...Ja, franskan ger ju alltid merit, bra att ha i slutet, let's do it" var väl ungefär vad jag tänkte då. 

 

Vi går vidare till hösten 2011, påväg till matsalen en dag står några ungdomar och delar ut blanketer och godis (jag var nog mest lockad av godiset...).

"Är du intresserad av att åka som au pair efter gymnasiet?" Frågade ungdomarna. Ja, jag gick ju bara i tvåan, men någonstans där började tanken slå rot, även om det var en väääääldigt liten rot.

 

Vintern 2012 åkte jag med skolans franskagrupp till Frankrike! Vi bodde i Paris hos varsin "correspondant" som vi haft kontakt med i någon månad eller två. Under veckan vi bodde i Paris blev jag en aning förälskad i både Paris och Frankrike i helhet.

"Hit ska jag komma tillbaka" var tanken jag lämnade Paris med. 

 

Under året vilade alltså tanken på att vara au pair, eller den glömdes mer eller mindre bort faktiskt. Sen kom det där pappret igen med individuella valen inför 3an.

"Nu har jag läst franska i massa år, jag kan ju inte lägga av nu, vi kör ett år till!" Jag tänker att här är det på sin plats att lägga till att jag aldrig varit någon toppstudent inom franskan, jag har gjort läxor, ansträngt mig (kanske inte till 100%) på det vi gjort på lektionerna, men jag har alltid läst franska mer för att jag tycker det är rätt roligt än för att jag är bra på det.

 

Under mitt sista sommarlov, för ganska exakt ett år sen, började tankarna tränga sig på. VAD ska jag göra efter gymnasiet? Mina tankar gick mellan en mängd olika saker (då menar jag en fet lista med ungefär 15 olika punkter, au pair var inte en av dem). Till slut kom jag  fram till att, jag lär inte prata flytande franska efter ett år till med franskalektioner, och det känns ju onödigt att ha lagt så mycket tid på något om man bara ska kasta bort det. Det skulle nog vara kul att flytta till frankrike ett tag så man faktiskt lär sig det där språket på riktigt! 

 

"Jag vill inte plugga vidare direkt" Det var tanken som satt fast i mig hösten igenom. Någon gång där under hösten kom jag på den där tanken med att vara au pair igen, men avfärdade den snabbt då jag kollade runt på olika organisationers hemsidor, det kändes inte helt stabilt.

 

 

Efter jullovet började dock en tanke ta form i mitt huvud då jag ofta fick frågan:

"Vad ska du göra efter gymnasiet?" Jag började automatiskt svara att jag funderade på att vara au pair, då folk frågade mig var någonstans svarade jag Frankrike.

"Jag gillar ju barn och har erfarenhet av dem..." Mer än så tänkte jag egentligen inte. Jag måste erkänna att jag var en aning förvånad själv över mitt beslut som jag inte ens hade fattat. Det var mer ett spontant infall och något som nog skulle vara kul. 

 

Allvaret började då min gamla konfledare tipsade mig om hemsidan aupair-world.net. Jag blev medlem på sidan och sökandet efter en värdfamilj utan någon förmedlings hjälp började. Jag vet inte hur många familjer jag varit i kontakt med som antingen nekat mig eller som jag själv nekat, det var en ganska slitsam process måste jag erkänna. Tillslut så hittade jag en familj som bara kändes helt rätt. Vi hade kontakt via mejl extremt ofta och pratade i Skype. Utan att vi faktiskt riktigt sa att jag skulle komma till familjen var det bestämt, jag är fortfarande osäker på hur det gick till.

 

Nu sitter jag här, om två veckor är jag hos den där familjen som jag haft kontakt med i över ett halvår. Allt pappersarbete och alla förberedelser är klara. Jag är skitnervös.

 

Som sagt, shit is getting real. Och nu böjar det faktiskt kännas som att jag ska iväg, på riktigt. Under veckan har jag lite smått börjat packa ihop mitt liv och även ägnat EXTREMT mycket tid till administrativa saker och annat som behövs göras innan jag flyttar ifrån Sverige. 

 

Vad har jag då gjort såhär långt? Jo, bland annat dehär:

 

 

Jag springer runt med ständig stress och nervositet och undrar hur jag ska hinna med allt, och framför allt om jag kommer komma ihåg alla viktiga papper och annat som jag verkligen MÅSTE ha med mig.

 

Självklart har jag, för att organisera mitt liv och reda ut allt detta som jag springer omkring och är stressad över, använt mig av post-it lappar.