Efter en dag fylld av att fixa alla de sista detaljerna är jag nu nästan helt klar! Väskorna är vägda (de är inte överviktiga, typ), min nya familjs telefonnummer är inlagda på telefonen, alla vänner här hemma har blivit kramade och fått ett hejdå, taxi (alltså pappa med bil) är bokad till imorgon bitti.

 

Den senaste timmen har ägnats åt att skriva ut bilder på nära och kära, ladda över en drös med filmer till min externa hårddisk, skriva några rader till personer jag tycker om och plocka undan all skit på rummet som inte ska följa med imorgon. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag faktiskt åker imorgon! Om 12 timmar ganska exakt lyfter planet och jag lämnar Sverige, jag har ingen returbiljett, på tal om att flyga. 

 

Jag har ett erkännande att göra, jag har inte med mig allt i väskan. Med turen på min sida har jag fått löfte från min kompis Rasmus mamma och även Rasmus mormor att en vän/syskon/något ska ta med sig lite saker till mig, hon bor nämligen precis vid den Franska gränsen nära Genéve, sjukt nära mig alltså! Denna "hon" (jag vet inte vad hon heter...) kommer åka från Sverige tillbaka dit om ca 1 månad och kommer då att ha med sig mina vinterkläder (jacka, täckbyxor, kängor). Snacka om flyt! Mer plats i väskan och jag slapp dissa några klädesplagg och böcker! 

 

Jag har även fått lite extra bagage. Vid middagsbordet idag presenterar familjen helt plötsligt en påse för mig. Innehållet i påsen?

 

Ja... Kort sagt ett survival-kit, innehållande diverse livsnödvändiga saker som jag inte kan klara mig utan borta i Frankrike. 

• Värktabletter
• Plåster
• Marabou
• Saltlakrits
• Våtservetter (man måste ju va fräsch!)
• Lypsyl
• Ett kort med lyckohälsning från familjen

 

 

23 kg check-in bagage, 8 kg handbagage och en liten datorväska. Det är de restriktioner jag har fått packa efter. Packlistan har blivit reviderad ett antal gånger, men nu till slut har jag den färdiga listan! Att packa ner ALLT man vill ha med sig för att vara borta i ett år är inte det lättaste jag har gjort speciellt inte eftersom man måste ta med kläder för alla olika årstider, mycket har sorterats bort, lite för mycket... Men det som jag kommer ha med mig till Frankrike imorgon (!!!) är i alla fall: 

 

 

När allt är färdigt, alla papper underskrivna, utskrivna, ivägskickade eller nerpackade, alla kläder tvättade, i resväskan eller kvar i garderoben, alla abonnemang, sjukbesök och uppbindelser avslutade eller på standby, men vad gör man nu?

 

Det verkar som att det enda jag har kvar att göra är att vänta, döda och fördriva tid och vänta lite mer. Det är rätt tråkigt att bara gå runt och vänta, och vara ständigt ofokuserad när jag gör något annat än att vänta. Kanske är det lite hemskt att känna att man bara vill bort, åka nu på direkten och att man är klar med Sverige och livet jag lever just nu.

Det är precis så det känns jag är klar med Sverige, jag är klar med mitt liv här på det här sättet, jag vill uppleva något nytt och annorlunda.

Som ett flertal personen skrev i korten jag fick vid studenten: "Nu börjar resten av ditt liv" och det är precis så jag känner nu, jag kände det inte då, i våras när jag fick korten, jag kände det inte för en månad sen, men i alla fall de två senaste veckorna har jag känt så. Det är så jag känner nu, jag ser fram emot att åka.

 

Med bara några få dagar kvar börjar nerverna verkligen gå mig på nerverna. Idag fick jag frågan: Hur känner du dig då?

Svaret blev: Mycket, allt. 

Har även fått ett mejl från familjen. Mejlet bekräftade att ja, jag KOMMER ha WiFi i huset. Så ni som vill ha kontakt med mig, do not fear. 

De skrev också att " Vi är mer än redo att välkomna dig!" och "Vi ser fram emot att ta emot dig" (direktöversatt från Franska, känner mig lite duktig). 

Med dessa ord i huvudet känns det rätt bra, familjen är antagligen lika spänd, förväntansfull och nervös som jag är. Hoppas jag.

I stort sett det enda jag har kvar nu är väl det jobbigaste, att säga hejdå, till alla. Jag har redan börjat ta farväl (gud vad hemskt det låter) av några vänner. Det var inte lika jobbigt som jag trodde det skulle vara, samtidigt som jag tror att det blir jobbigare ju närmare jag kommer flytten. På lördag är det optimala hejdå-et, då min hejdå-picnic äger rum med typ alla jag känner. Antagligen kommer det bli en del tårar i alla fall från mitt håll, man har ju inte ett hjärta helt av sten.

 

 

 

Precis som man alltid har inför nya saker i livet har jag självklart förväntningar inför mitt år som au pair. Både negativa och positiva, även om jag helst bara vill se det positiva så finns det en liten realist inom mig (skitjobbig faktiskt) som får mig att inse att allt kommer inte alltid vara sunshine and rainbows, ibland kommer det säkert kännas som Jordens undergång också. I stort sett alla vänner och bekanta som jag dagarna i ända träffar såhär innan jag åker frågar mig hur det känns inför flytten, jag brukar bara rabbla upp det positiva. Antagligen är det för att det är det positiva jag ser fram emot, vilket inte är så konstigt...

 

Slut med allt meningslöst babbel, vad har jag då för förväntningar inför året?

 

• att upptäcka en ny kultur
• att lära mig ett till språk flytande
• att jag kommer trivas med barnen
• att barnen kommer trivas med mig
• att föräldrarna tycker om mig och ser mig som en del av familjen
• att jag tycker om föräldrarna och känner mig som en i familjen
• att ha sjukt roligt
• att uppleva saker som jag kommer minnas resten av mitt liv
• att lära mig våga slita mig fri från allt bekvämt här hemma
• att lära mig nya saker
• att bli mer självständig
• att klara mig igenom vad som än kan tänkas hända
• att få nya intressen
• att underhålla de intressen jag redan har bättre än jag gör nu
• att prova saker jag aldrig provat förut
• att få nya vänner
• att bli bättre på att laga mat
• att köpa ny kläder
• att ha alldeles för mycket fritid att göra 100-tals meningslösa men sjukt roliga saker på
• att vara lycklig 

Med bara lite mer än en vecka kvar i Sverige känner jag mig faktiskt förvånandsvärt lugn. För en månad sen trodde jag att jag skulle ha panik vid det här laget, men det var ju fel. 

 

Fantastiskt nog är nästan all packning klar. Regnkläder och springskor är i stort sett det enda jag har kvar att lägga ner i den stora väskan. Lite fler saker i handbagaget men jag känner nästan att jag skulle kunna åka imorgon. 

 

För att vara ärlig tycker jag det är lite jobbigt att det är mer än en vecka kvar, att gå runt med alla tankar och alla spänning inför flytten börjar bli ganska påfrestande, jag vill bara bli av med det, komma iväg nu! Samtidigt är det skönt att ha den tiden, så jag hinner säga hejdå till alla jag vill säga hejdå till. 

 

 

De allra flesta har som sagt redan listat ut ATT jag ska vara au pair i Frankrike i ett år, men något som inte supermånga har koll på hur det började. Seriöst, hur kommer man på idén att vara au pair, och i Frankrike? 

 

 

Sagan börjar hösten 2012. Eller nej, vi spolar tillbaka ännu mer, till våren 2011, i slutet av ettan på gymnasiet. Jag var fortfarande osäker på hur mitt liv efter gymnasiet skulle se ut, och så kom papprena där man skulle fylla i sina individuella val till 2an.

"Shit, ingen aning...Ja, franskan ger ju alltid merit, bra att ha i slutet, let's do it" var väl ungefär vad jag tänkte då. 

 

Vi går vidare till hösten 2011, påväg till matsalen en dag står några ungdomar och delar ut blanketer och godis (jag var nog mest lockad av godiset...).

"Är du intresserad av att åka som au pair efter gymnasiet?" Frågade ungdomarna. Ja, jag gick ju bara i tvåan, men någonstans där började tanken slå rot, även om det var en väääääldigt liten rot.

 

Vintern 2012 åkte jag med skolans franskagrupp till Frankrike! Vi bodde i Paris hos varsin "correspondant" som vi haft kontakt med i någon månad eller två. Under veckan vi bodde i Paris blev jag en aning förälskad i både Paris och Frankrike i helhet.

"Hit ska jag komma tillbaka" var tanken jag lämnade Paris med. 

 

Under året vilade alltså tanken på att vara au pair, eller den glömdes mer eller mindre bort faktiskt. Sen kom det där pappret igen med individuella valen inför 3an.

"Nu har jag läst franska i massa år, jag kan ju inte lägga av nu, vi kör ett år till!" Jag tänker att här är det på sin plats att lägga till att jag aldrig varit någon toppstudent inom franskan, jag har gjort läxor, ansträngt mig (kanske inte till 100%) på det vi gjort på lektionerna, men jag har alltid läst franska mer för att jag tycker det är rätt roligt än för att jag är bra på det.

 

Under mitt sista sommarlov, för ganska exakt ett år sen, började tankarna tränga sig på. VAD ska jag göra efter gymnasiet? Mina tankar gick mellan en mängd olika saker (då menar jag en fet lista med ungefär 15 olika punkter, au pair var inte en av dem). Till slut kom jag  fram till att, jag lär inte prata flytande franska efter ett år till med franskalektioner, och det känns ju onödigt att ha lagt så mycket tid på något om man bara ska kasta bort det. Det skulle nog vara kul att flytta till frankrike ett tag så man faktiskt lär sig det där språket på riktigt! 

 

"Jag vill inte plugga vidare direkt" Det var tanken som satt fast i mig hösten igenom. Någon gång där under hösten kom jag på den där tanken med att vara au pair igen, men avfärdade den snabbt då jag kollade runt på olika organisationers hemsidor, det kändes inte helt stabilt.

 

 

Efter jullovet började dock en tanke ta form i mitt huvud då jag ofta fick frågan:

"Vad ska du göra efter gymnasiet?" Jag började automatiskt svara att jag funderade på att vara au pair, då folk frågade mig var någonstans svarade jag Frankrike.

"Jag gillar ju barn och har erfarenhet av dem..." Mer än så tänkte jag egentligen inte. Jag måste erkänna att jag var en aning förvånad själv över mitt beslut som jag inte ens hade fattat. Det var mer ett spontant infall och något som nog skulle vara kul. 

 

Allvaret började då min gamla konfledare tipsade mig om hemsidan aupair-world.net. Jag blev medlem på sidan och sökandet efter en värdfamilj utan någon förmedlings hjälp började. Jag vet inte hur många familjer jag varit i kontakt med som antingen nekat mig eller som jag själv nekat, det var en ganska slitsam process måste jag erkänna. Tillslut så hittade jag en familj som bara kändes helt rätt. Vi hade kontakt via mejl extremt ofta och pratade i Skype. Utan att vi faktiskt riktigt sa att jag skulle komma till familjen var det bestämt, jag är fortfarande osäker på hur det gick till.

 

Nu sitter jag här, om två veckor är jag hos den där familjen som jag haft kontakt med i över ett halvår. Allt pappersarbete och alla förberedelser är klara. Jag är skitnervös.

 

Som sagt, shit is getting real. Och nu böjar det faktiskt kännas som att jag ska iväg, på riktigt. Under veckan har jag lite smått börjat packa ihop mitt liv och även ägnat EXTREMT mycket tid till administrativa saker och annat som behövs göras innan jag flyttar ifrån Sverige. 

 

Vad har jag då gjort såhär långt? Jo, bland annat dehär:

 

 

Jag springer runt med ständig stress och nervositet och undrar hur jag ska hinna med allt, och framför allt om jag kommer komma ihåg alla viktiga papper och annat som jag verkligen MÅSTE ha med mig.

 

Självklart har jag, för att organisera mitt liv och reda ut allt detta som jag springer omkring och är stressad över, använt mig av post-it lappar. 

 

 

 

 

 

Efter en vecka i Grekland tvinga man tillbaka till verkligheten och inser att man måste göra något åt sitt liv, eftersom jag nu bara har 25 dagar kvar av det. 

Det är sjukt mycket saker jag måste göra, fixa, kolla upp osv innan jag åker, och på det gäller det att försöka pressa in alla vänner jag vill träffa, hinna säga hejdå till dem och även försöka ha lite sommarlov och njuta av det. Lite kaos kan man säga. Problemet löser jag med att minska antalet timmar sömn, vilket hittills har funkat mycket bättre än jag trodde!

 

Listan på de viktigaste saker att göra innan jag åker har börjat prickas av i alla fall, även om det är MASSA saker kvar, men en bit på vägen är bättre än ingen alls! Såhär långt har jag kommit på listan:

 

• Rensa rummet
  
• Rensa garderoben
• Mejla familjen  
  
• Uppdatera min franska...
• Kolla försäkring
• Typ tusen bankärenden
• Ta kontakt med försäkring-sjukgymnast
• Ta kontakt med sjukgymnast
• Betala räkningar
• Fixa dykcertifikatet
• Betala första termin av skolan (oklart dedär..)
• Hitta alla VIKTIGA papper jag ska ha med
• Boka resa hem över Jul
• Packa
• Packa
• Packa
• PACKA

Kan ju börja förbereda redan nu lite. Staden jag ska bo i, eller ja, mer byn jag ska bo i, heter Minzier.

Minzier ligger ungefär här (den röda pricken), precis nedanför Schweiz och Genéve.