Ännu en vecka har gått. Snö och lek med barnen, blöta kläder och så vidare. 

 

Idag är det lördag. Igår var det fredag. En sjukt GRYM fredag. På förmiddagen körde jag ett styrkepass, kände inte helt för att dra ut och springa i slasket och allt det blöta som kommer då snön smälter. Sedan tog jag mig till Annecy för att äta lunch med Mikaela (Finland), vi körde en pytt i panna som de äkta skandinaver vi är! 

Sedan var det franskalektion. Det är rätt tugnt med 2½ timme franska utan paus. MEN som tur är hade jag och Gemma (England) ett moment med glädje skrik och allmänt övertaggade utrop. Hon langade nämligen fram biobiljetterna till kvällens bio, Hungergames-Catching Fire. 

Efter lektionen var jag ledig. LEDIG. Jag behövde inte åka hem innan bion tyckte Christina, jag blev så sjukt glad att slippa sitta och köra massa extra! Närmaste 3 timmarna spenderades i Courier, (som påminner om Kista galleria fast mycket mindre) med att njuta av alla fina förberedelser inför jul (julkänslan kommer!!!), ta en ensam fika och driva runt i affärerna på jakt efter eventuella julklappar.

 

Klockan 18.30 ställde jag mig i kön för att komma in till bion. Ensam. Då jag nästan var framme (lite panik!) såg jag Milla (Finland) komma in genom dörren och viftade till henne med båda armarna i vädret, folk tittade konstigt på mig. 5 sekunder senare komma även Gemma instormandes. Jag var hysteriskt övertaggad och även Gemma som är ungefär lika stor nörd som jag är. Tur att Milla drog ner oss lite på en mer normal nivå. 

Efter den första filmen var det en paus. Jag och Gemma stormade iväg till Subway för en sen middag medan Milla stannade och vaktade platserna. 10 minuter innan andra filmen skulle börja kom vi tillbaka, picnic i biosalong är väl inte något som händer varje dag. 

2a filmen var grym. Även om det var på franska så fattade jag allt och var alldeles för exalterad både innan, under och efter. Filmen bjöd på ungefär allt jag förväntat mig, med några små missar. Även denna film fick mig att börja gråta, och faktiskt även skrika till av chock en gång. Tur att mina vänner fanns där och kunde hålla min hand i dessa stunder av för mycket känslor. Nej okej jag var inte ensam om att gråta och skrika så det är okej.