Livet jag levt i lite mer än 19 år är som bortblåst, dethär är mitt liv nu och allt där hemma i Sverige är ett tidigare liv. Bytet mellan de två liven har varit en aning påfrestande, allt är nytt och man måste anpassa sig till en helt ny livsstil och livsrytm. Jag kan helt ärligt erkänna att jag först nu efter nästan två månader känner att jag nästan har kommit in i det nya livet. Mycket här är annorlunda och ovant, vilket ibland kan känns extremt jobbigt, jag känner mig så oerhört blottat så fort det uppstår situationer jag inte är van vid. Dock har jag nog passerat den värsta delen av denna fas och tycker inte längre att alla olikheter är lika jobbiga. 

 

Även om min franska har blivit så mycket bättre sen jag kom hit och jag nu kommunicerar på franska med typ alla utom mina vänner i skolan (vi kör fortfarande med engelska), så är det ibland EXTREMT frustrerande att inte kunna få ut det man vill, att inte kunna visa sin personlighet på grund av språkliga begränsningar. Att försöka argumentera med barnen på ett språk jag inte behärskar när de hela tiden tjaffsar emot, avbryter och inte ens försöker lyssna på det jag försöker säga är nog det jobbigaste. Då jag jobbar med att vara med barnen är det ibland så att jag helt enkelt inte kan säga åt dem att göra något eller inte. Oftast är det lättare med vuxna, dock gör min begränsning i språket att jag ibland inte kan uttrycka vad jag vill då jag pratar med föräldrarna, förklara saker och så vidare. Men jag gör mitt bästa!

 

Som au pair är man väldigt utsatt. Man kommer ensam, utan vänner, backup eller stöd, till en familj i ett nytt land. Att läsa av familjen, alla personer, hur man ska handskas och behandla barnen och även föräldrarna har i alla fall gett mig mycket att tänka på. Jag går ständigt runt och funderar över om jag gör något fel, om föräldrarna är missnöjda med något, eller om barnen kanske hatar mig? Jag vet att det inte är så för jag får väldigt ofta höra precis vad alla tycker, väldigt skönt, tyvärr kan jag inte riktigt besvara hur jag själv tycker att det är. Trots att jag vet att familjen tycker om mig och är glada att ha mig här kan jag inte helt skjuta bort tankarna: TÄNK OM.

 

I Stockholm bor jag i förorten. Jag bor inte centralt, men det tar mig ändå bara 13 minuter med pendeltåget till centralen, om jag cyklar till stationen tar det mig 20 minuter från att jag lämnat huset. Mataffären ligger 10 minuter gång bort. Jag kunde cykla till skolan på 40 minuter i våras. Det finns mer än ett café 15 minuter gång bort från mitt hus.

Här bor jag på landet. Det tar mig 35 minuter med bil in till stan, då det inte är rusningstrafik. Det går inga bussar eller tåg från där jag bor. Mataffären ligger 10 minuter bort, med bil, ca 1 mil. Om jag skulle cykla till skolan skulle det ta mer än 2 timmar. För att komma till närmaste café måste jag åka bil 10-15 minuter, och hitta parkering.

Att jag dessutom har endast 3h ledigt på fm och 2h på em gör avstånden att jag i stort sett aldrig har tid att åka iväg och göra något.

Avstånden är väldigt annorlunda, och tillgängligheten. Dock känner jag att det är bra att prova på att bo på olika ställen, jag vet redan nu att jag inte vill bo så är off i framtiden, gärna en aning mer centralt, i alla fall någonstans med en mataffär!

 

 

I Sverige har jag alltid haft vänner nära, jag kan skicka ett sms eller ringa någon 20.00 på kvällen och säga: Hej, ska vi kolla på film? Här är det omöjligt. Jag har Sarah mitt emot, vi är rätt olika men kommer överens, men jag känner inte att vi skulle blir världens bästa kolla-på-film-vänner. Ska jag träffa en vän måste jag bestämma det i förväg, jag måste göra det på helger, fredag förmiddagar eller kvällar efter kl 18 (inte måndag, tisdag, onsdag eller fredag, okej, alltså torsdagkvällar). Jag känner mig väldigt begränsad och saknar att ha de där vännerna jag bara kan vandra över till helt spontant. 

 

Det är även svårt att byta bort alla sina vänner hemma i Sverige som man har känt i flera år och känner utan och innan, mot ett gäng nya människor, där man först måste inse vilka man gillar, vilka som gillar mig, vilka jag vill vara med och vilka som vill vara med mig. Alla människor passar inte ihop även om man gärna vill det. Det är svårt att inte ha någon nära vän här som man kan prata med och anförtro sig åt. Men vänskaper formas med tiden, och de människor jag har hittat här kommer jag närmare för varje dag.

 

Jag är en person som ofta har behov att kunna slappna av, lugna ner mig och bara tänka på mig själv för ett litet tag. Här är det svårt, jag har svårt att ta mig egentid, även när jag är hemma på dagarna utan barnen är det svårt, för jag vet att det alltid finns sysslor att göra här, ALLTID. När barnen är hemma måste jag alltid vara beredd att rycka in OM det händer något. Jag måste även vara med barnen, ha ansvar, se till att de gör det de ska (läxor, plockar undan efter sig, byter om osv) och säga till när de gör saker de inte får. När föräldrarna är hemma är jag egentligen ledig, men barnen kommer och vill leka med mig ändå, ha hjälp med saker och annat. Jag bor på jobbet och är i stort sett aldrig ledig förutom när jag är utanför huset. Senaste tiden har jag försökt ta en liten stund varje kväll när alla andra har gått och lagt sig, sätta på pianomusik på datorn, tända ljus i rummet och bara sitta och andas en stund. Det hjälper otroligt mycket!

 

För att vara ärlig trodde jag att jag skulle ha mer hemlängtan än jag har. Faktiskt så saknar jag inte min familj (förlåt mamma, pappa, Erik och Olof), dock saknar jag mina katter.. Det känns lite konstigt att inte träffa familjen varje dag, men det är samtidigt rätt skönt att slippa de människor man bott med i 19 år (inget illa menat), och jag vet att jag kommer uppskatta dem så mycket mer när jag kommer tillbaka. 

Dock saknar jag mina vänner, mina tillförlitliga, vanliga, svenska, underbara vänner. De där personerna som man kan vara hur störd som helst med utan att man blir dömd, personer man nästan känner bättre än sig själv. Som man kan skratta med, prata med, gråta med, sova med, sitta tyst med, allt, utan att det känns konstigt eller ovant. 

Sen saknar jag också ibland, min svenska vardag, mina svenska vanor och mitt svenska liv. Det jag är van vid och har växt upp med, som jag för det mesta har trivts med, men som jag nu inte längre har. Jag saknar att leva som jag vill och inte behöva anpassa mig. Samtidigt som det är så otroligt givande och spännande att vara här.