Ibland händer oförutsedda saker, som man inte kan göra något åt hur gärna man än vill. I tisdags fick jag reda på att min farfar precis gått bort samma morgon. Att sedan en timme senare hämta upp barnen, laga mat, leka med dem och gå tillbaka med dem till skolan var rätt tufft. Det har varit jobbigt att jag är mer eller mindre ensam här, utan några nära vänner att vända mig till. Jag är så långt borta från allt och alla, från familjen och alla andra berörda. Det känns rätt overkligt, men ändå alldeles för verkligt. 

Jag har alltid vetat ATT det kommer hända, det är livets gång. Jag har förberett mig mentalt på dethär i flera år, men när det väl händer kommer det ändå som en chock. Som ett slag i magen, en kniv i hjärtat. Bara för att man vet ATT det kommer hända, betyder det inte att man är förbered NÄR det händer, och det vet man aldrig.

 

Jag berättade för Christina vad som hade hänt precis innan jag hämtade barnen från skolan för lunch. Hon i sin tur berättade vidare för Eric, som berättade för barnen när han kom hem (jag kunde verkligen inte säga det till barnen). Efter ungefär 5-6 timmar av mer eller mindre konstant gråtande kommer jag i säng. Christina och Eric var väldigt stöttande och förstående, något som inte ens går att värdera vikten av. Jag är så tacksam att jag hamnat i just den här familjen med de här människorna. Det går inte att beskriva hur mycket de hjälper mig med allt och alltid vill att jag ska ha det bra, vara glad och lycklig.

 

Livet är tufft, och ibland är det extra tufft, som ett berg man måste kämpa sig uppför och som ibland kan tyckas vara oändligt högt, ett berg som är brant och nästan omöjligt att klättra på. Man är alltid rädd att falla ner, och behöva börja om från början, eller rädd för att aldrig någonsin lyckas komma upp. Men om man letar långt inom sig, så vet man att nånstans där inne finns både styrkan och viljan att ta sig upp på det där jävla berget.

Att något sånt här händer, och att vara i Frankrike när det händer, är ett berg, och jag har precis börjat klättra. Det kommer ta lång tid att klättra upp, att acceptera allt, att gå vidare. Men då jag väl kommit upp kan jag stolt titta ner, se den höga höjden och säga: Jo, det där klarade jag. Sedan kan jag fridfullt luta mig tillbaka, slappna av, njuta av utsikten och av livet. 

 

Då någon försvinner ur ens liv lämnar den efter sig ett tomrum. Ett stort svart hål inombords som gör ont, som suger energin ur en. Ibland kan tomrummet verka obefintligt och ibland ofattbart stort, men med tiden kommer tomrummet att minska, det kommer istället fyllas av något varmt, alla de fina minnen som finns, alla de känslor man upplevt, allt man lärt sig och allt som kommer vara med en för resten av livet. Det varma kommer att fylla tomrummet, tills det nästan inte finns något kvar, men det kommer aldrig försvinna helt. För när någon man älskar lämnar livet på jorden så dör även en liten bit av dig själv, och den kan du aldrig fylla med något annat, för varje människa är speciell, och just det där lilla tomrummet tillhör en speciell person, som du aldrig kommer glömma och alltid kommer sakna.