Efter att ha varit au pair i cirkus ett halvår känner jag nu att jag verkligen kan uttrycka och berätta hur det är att vara au pair. HA DE SÅ KUL MED ATT LÄSA DETTA GIGANTISKA INLÄGG

 

Livet som au pair är inte alltid lätt. Det är ofta rätt tufft faktiskt, även om det verkar rätt så enkelt- vara ledig på dagarna, lära sig ett nytt språk, bara ta hand om barn och göra lite hushållsarbete, hur svårt kan det vara? Det är faktiskt sjukt svårt vissa gånger. Även om man känner sig hemma och rätt bekväm så kan man aldrig riktigt slappna av helt som man kan hemma hos sig själv. Detta beror på en mängd olika saker såsom:

 

 

Att vara au pair är verkligen nummer ett på listan av jobb där man "tar med jobbet hem" Mitt jobb är mitt hem, mitt hem är mitt jobb. Jag kan aldrig slappna av helt då jag är hemma, för det är min arbetsplats, det finns alltid någonting att göra hemma, som jag måste göra, eftersom det är mitt jobb. Om jag har missat att sköta mitt jobb på något sätt får jag en tillrätavisning av chefen, innan vi tillsammans tar en öl eller ett glas vin och äter en trevlig familjemiddag tillsammans. Rätt absurt.

Jag har väldigt svårt att veta om familjen ser mig som en anställd eller en familjemedlem, och tror att det beror på vad det är för situation, detta gör också allting lite svårare. Självklart måste man sköta sina arbetsuppgifter, men då man är ledig förväntas man vara och umgås med familjen, göra saker med dem och så vidare. Många gånger blir jag verkligen behandlad som en anställd, medan jag vissa gånger känner mig som en i familjen, nästan. Men jag vet att jag aldrig på riktigt kan känna mig som en i familjen för det är inte min familj, det är en annan familj och de har sina regler och vanor, som jag måste anpassa mig efter. Även om jag skulle se familjen som mina rumskompisar skulle det inte vara helt korrekt, jag står lägre än dem, det är de som har makten och bestämmer vad som är rätt och fel.

Många av sakerna som man inte tänker på hemma blir stora frågor här, vad som är okej och vad som inte är det, man måste alltid fråga om allt man ska göra innan man bestämmer att göra det, för att kolla om det är okej med familjen, sedan har jag ett antal ständiga frågor i mitt huvud som jag ALDRIG tidigare haft i mitt liv. Hur ofta är det egentligen okej att vara hemifrån? Är det okej att göra något på kvällen så att man missar familjemiddagen och äter själv senare när man kommer hem? Är det okej att ta hem kompisar? Är det okej att vara inne på sitt rum 3 timmar i sträck? Är det okej att åka iväg varje helg? Är det okej att säga nej?

Att ständigt vara orolig över att få en utskällning, att något är fel, att man gör fel eller inte gör något är nog en av de svåraste sakerna. Jag vet aldrig hundra procent vad familjen tycker om mig, tycker de jag sköter mig bra? Tycker de att "jag får duga"? Tycker de att jag är tillräckligt mycket med dem och barnen? Tycker de att jag gör det jag ska? Tycker de att jag ska göra mer? Tycker de jag är otrevlig? Tycker de jag inte accepterar deras livsstil? Jag kan hålla på i en evighet. Dessa frågor snurrar ständigt runt i mitt huvud, vilket tär på mig ganska mycket. INGENTING är helt klart.

När föräldrarna kommer hem är jag ledig. På helgerna är jag ledig. Ändå är barnen ständigt där och vill att jag ska leka med dem då jag sitter på mitt rum och försöker få lite egentid. Jag förväntas hjälpa till med att laga middag då och då som en del av familjelivet. Jag förväntas delta i familjeaktiviteter som familjen bjuder in mig till, frågan är, jobbar jag då vi gör dessa aktiviteter? När jag slutar jobba för dagen fortsätter jag ofta jobba, spenderar tid med barnen, hjälper till med diverse hushållssysslor och liknande. Jag känner mig aldrig ledig förrän jag kommer utanför huset och gör saker med vänner eller själv.

I hela mitt liv, eller i stort sett, har jag alltid varit en upptagen person, vilket alla som känner mig kan intyga. Jag gör saker HELA TIDEN, en kväll hemma utan något planerat har varit något extremt ovanligt, en hel dag-ännu ovanligare. Självklart har jag uppskattat de här kvällarna och dagarna då de väl kommit, då jag inte haft något planerat och inte behövt plugga utan bara kunnat göra ingenting. Sen jag kom hit har jag den här dötiden, oplanerade tiden varje dag. Jag är glad att jag har så pass många intressen och är rätt bra på att sysselsätta mig själv, till skillnad från många andra au pairer som jag vet sover bort det mesta av sin tid...men jag börjar nu efter ett halvår bli lite rastlös. JA jag gör saker, men jag gör inte tillräckligt med saker, jag känner mig låst och otillfredställd och en aning instängd i huset. Jag antar att den här känslan består både av själva grejen att vara au pair, men också med läget-dvs hur jag bor, alltså mitt ute i ingenstans.

Det allra svåraste är att jag har behövt ändra livsstil och synsätt. Alla har olika värderingar och det är au pairen som måste anpassa sig och falla in i familjens livsstil och värderingar. Att vara här har lett till att mitt liv är så mycket mer styrt av andra än vad det är av mig själv, att jag inte har lika mycket kontroll över mig själv, min tid och mitt liv. Att jag alltid måste tänka på hur familjen ser saker och hur de vill att jag förhåller mig till allt. Jag försöker och försöker, men ändå verkar jag ändå inte vara helt godkänd. 

Även om jag känner att jag trivs med min värdfamilj för det mesta-med vissa undantag, så finns det alltid en slags spänning mellan oss. Jag känner mig fortfarande ibland som en inkräktare på deras liv, och ibland känns det som att de inkräktar på mitt.

 

Många gånger känner jag att jag vill hem. Tillbaka till mitt liv i Sverige, där allt fungerar som jag är van vid, bara ge upp det här och göra något annat istället. Men jag är inte riktigt tjejen som ger upp. "Fortsätt simma" intalar jag mig själv. 

Jag kom hit som au pair av några olika anledningar:

1. Jag var less på mitt liv och ville komma bort

2. Jag ville slita mig loss från trygghet hos familjen och bli mer självständig

3. Jag ville lära mig franska

4. Jag ville uppleva nya saker 

5. Jag ville upptäcka och utforska ett nytt land

 

 Jag tänker inte åka hem förrän jag har uppnått alla dessa anledningar och så enkelt är det. 

 

Jag har massa tid att träna, vilket får mig att må bra på alla möjliga sätt.

Det är hur lätt som helst att hitta au pair vänner, alla är i mer eller mindre samma situation.

Många av de vänner jag har här är vänner som jag antagligen kommer ha för livet.

Tid är något jag har gott om, och jag har nog aldrig i mitt liv varit mindre stressad än jag är nu.

Jag kan vara hur störd och knäpp som helst med barnen, och de älskar det! 

Jag lär mig ett nytt språk och får använda det varje dag.

Jag får vara del av en ny familj och kommer förhoppningsvis sätta positiva avtryck i deras liv.

Jag får insikter och mig själv, hur jag fungerar i olika situationer som jag aldrig varit i tidigare

Jag får ta del av en annan kultur och lära mig hur det fungarar utanför Sverige

Jag får ta mer ansvar, för andra och mig själv, mest för andra.

Jag har möjlighet att resa omkring på helger till olika delar av frankrike

Jag behöver inte betala hyra, skatt, mat eller boende.