Insåg att jag inte skrivit på ett tag, så passr på såhär på morgonkvisten med en kopp kaffe i ena handen och tandborsten i den andra (ja jag började borsta tänderna och insåg sen att jag hade kaffe kvar, vad ska man göra?). 

 

Födelsedagar. Under hela min uppväxt, alla mina födelsedagar (det är 19 stycken hittills, snart 20!) har det varit världens mest speciella dag, dagen man väntar på och ser fram emot och det är så OLIDLIGT spännande. Natten innan då man ligger vaken och tänker på morgondagen och allt den kommer bjuda på. Morgonen då man vaknar och väntar på att familjen ska komma in- se ut som zombies, sjunga ja må hon leva i 5 olika tonarter på 4 personer, en bricka med frukost och ljus och i händerna ett flertal (förhoppninsvis fler än 1 alltså) presenter. Dagen, då alla sjunger och grattar och skämmer bort en. MEGAfikat på eftermiddagen med en tårta och ljus som representerar åldern man nu har uppnått, släktingar, gamla familjevänner och nära vänner som kommer med presenter och kort med fyndiga texter för att sedan dela fikat och tårtan med mig. Alla samtal från folk som vill säga grattis som man till slut ledsnar på (jag vill ju bara äta min tårta i fred!). Middagen som jag själv fått bestämma och som hela familjen deltar i innan det blir ännu mer fika eller någon mumsig efterrätt. Kvällen när man sitter i soffan, alldeles euforisk och tänker att "Jo, det här har nog varit den bästa födelsedagen hittills". 

I lördags hade Romane sin bästa vän här från eftermiddagen för att fira sin födelsedag. De åkte skridskor på eftermiddagen, på kvällen var jag ensam med tjejerna och Louis, vi åt en fancy middag bestående av kycklingfondue och en mumsig marängdessert. Tjejerna fick sen se sagan om ringen innan det var dags att sova. Ett ganska okej födelsedagskalas även om det bara var en gäst. 

Igår var det då själva födelsedagen, jag hade inte fått nån info innan om hur födelsedagar firas här men tänkte att det nog ger sig. På morgonen är jag ensam med barnen som vanligt, jag väcker Romane och säger grattis och tänker att hon kanske vill ha något speciellt till frukost på denna speciella dag, då hon klätt på sig och kommer ner till köket frågar jag vad hon vill äta- det vanliga, några baguetteskivor. Jahopp. Jaja, Det kanske är så att det blir firande i eftermiddag istället tänker jag. Vid lunch med barnen äter vi rester-tråkigt, men jag tänker fortfarande att firandet kommer på kvällen. Efter skolan ser jag till att ta med mig mellis till skolan och låter barnen leka i närheten av skolan i solen och det fina vädret. Påväg tillbaka säger jag till Romane att jag nog stannar hemma från träningen för att fira hennes födelsedag, hon blir överlycklig, så bra tänker jag. När vi väl är hemma springer Romane till Christina och berättar att jag tänker stanna hemma för hennes skull. Christinas förvåning är ENORM, jag får en chock då hon säger att hon ska gå på träningen. Något är lite skumt... Sedan får Romane två presenter (vet inte ens om det var från föräldrarna eller inte...) ett litet kortspel och en pysselbok. VA?! Är det allt?! VAR ÄR FIKAT?!?!? Var är födelsedagsmiddagen?! OCH VAR ÄR TÅRTAN?! Nej. Uppenbarligen inget av detta existerar i denna familj. Två små presenter för kanske 15 euro sammanlagt, inget fika, ingen födelsedagsmiddag och ingen tårta. Är det så en födelsedag ska firas? Och att till och med föräldrarna inte är närvarande under de få timmar de har tillsammans med sitt barn på kvällen. Sitt barn som fyller 10 år. Jag langade i alla fall en present som fick Romane att nästan gråta av lycka och säga tack i ungefär en halvtimme- ett pärlplattsset. Jag spenderade även kvällen med henne och försökte få henne att känna att det var HENNES dag.

För mig var det en ENORM chock att hela familjen i stort sett behandlade Romanes födelsedag som om det var vilken dag som helst, inget speciellt. Tydligen firade hon tillräckligt i helgen med sitt minikalas enligt föräldrarna. MEN HALLÅ MAN HAR VÄL FÖDELSEDAG EN DAG OCH KALAS EN ANNAN SÅ DET BLIR EXTRA MYCKET FIRANDE?! 

Louis fyller år på torsdag, och jag antar att det kommer vara samma sak då. Vilket sjukt deprimerande sätt att fira (eller inte fira kanske man ska säga..) sin födelsedag.