Efter lite mer än två fantastiska och underbra veckor hemma är jag nu tillbaka i Frankrike. Det var riktigt svårt att faktiskt åka tillbaka, framför allt för att jag insåg hur bra jag trivs hemma i Sverige och hur mycket jag saknat mitt liv där, och sen var det ju det att säga hejdå till folk-det där med att säga hejdå har jag stora problem med. Inte så kul att behöva säga hejdå en andra gång till alla man älskar. Men nästa gång jag kommer hem, som det ser ut nu, kommer det vara att komma hem på riktigt, och inte bara åka på besök. Jag ser verkligen fram emot det. 

 

Nu börjar alltså andra etappen av mitt au pair år. Igår flög jag tillbaka till Frankrike. Jag ska berätta om min resa.

Vid klockan 11 lämnar jag Arlanda efter att ha blivit skjutsad dit av Piglet och med sällskap av mamma (även en fika hann vi med innan mitt plan lyfte). Jag sov hela resan, inte helt otroligt med tanke på att jag sov ungefär 2 timmar natten mellan lördag och söndag. Vid 13 är jag framme på Amsterdams flygplats. där jag har 4 timmar innan nästa flyg går. För er som inte varit på Amsterdams flygplats kan jag säga att det finns världens mysigaste ställe, gröna, sköna soffor där man kan sitta/halvligga, träd (antagligen inte riktiga) inomhus, och högtalare som de spelar sköna naturljud i, fågelkvitter och så vidare. Där tillbringade jag mestadelen av de 4 timmarna, då jag inte tog en kaffe på starbucks, som för övrigt också var hur mysigt som helst och hade världens härligaste soffor. 

17.15 skulle mitt plan ha gått, men pågrund av skidsäsongen i Alperna var det "flygplanskö" för att få åka till Geneve, så vi åkte väl ungefär en halvtimme senare. Även på detta flyg sov jag. 

 

Framme i Geneve inser jag att jag ätit ungefär fikat på morgonen, en kopp kaffe och en liten macka på hela dagen-inte konstigt att jag är hungrig. Min väska tar god tid på sig att komma, ni vet sådär lång tid så man faktiskt tror att den har försvunnit i bytet. När den väl kommer ska jag ta en buss till WHO i Geneve där Eric lämnat min bil. Det gick ju inte. För det första hade han sagt att det gick en buss från flygplatsen och dit-det gjorde det inte. När jag väl sprungit runt och till slut hittat någon som kunde hjälpa mig visade det sig att jag skulle ta en buss och sen byta till den som åkte till WHO. Jag åkte alltså den första bussen och gick av där jag fått intruktioner. Jag sökte upp busshållplatsen för nästa buss och letade upp tidtabellen. Inga tider på söndagar.

Föreställ dig nu att du har sovit två timmar plus 4 osammanhängande timmar på flygplan, inte ätit särskilt mycket på hela dagen, har ångest över allt och alla du lämnat hemma samma dag, redan har sprungit runt på flygplatsen i cirka en timme, inte hittar i Geneve och dessutom har två feta väskor du släpar på- där har ni mig igår kväll. Jag var en aning frustrerad och allmänt förtvivlad över situationen.

På busshållplatsen hittade jag en karta. Okej, jag är inte så långt fråm WHO, verkar det som. Jag memoriserar vägen och börjar knata. 45 minuter senare, med blåsor i handflatorna, svetten rinnande längst hela kroppen och värkande armar och axlar kommer jag fram till parkeringen. Jag hittar bilen och kör hem.

 

Inte världens bästa start på mitt återkomst. Det fanns mat framställt på bordet när jag kom tillbaka-men jag var helt ärligt för slut för att äta den. Eric var vaken och vi pratade kort, jag tror han märkte att jag var trött.