Nu blir det ett sånt där långt filosofiskt och tråkigt inlägg igen. Njut av min lilla uppsats! Om ni orkar läsa igenom den!

 

Om två månader åker jag hem, EXAKT 2 månader, idag är det 8e maj, 8e juli åker jag hem, det känns sjukt, jag är taggad men samtidigt orolig. Jag tog ett steg ut ur mitt gamla liv för att börja ett nytt men om två månader kommer jag hoppa tillbaka in i det igen, mer eller mindre. Är faktiskt en aning nervös över hur det kommer gå, kommer jag trivas med mitt gamla liv på samma sätt jag gjorde förut, eller kanske bättre? Eller sämre? 

 

För övrigt måste jag bara säga att livet i min nya familj är riktigt riktigt bra, självklart inte perfekt, men det var inte heller något jag förväntade mig, bara bättre, och det har det verkligen blivit. Dock har jag fortfarande kvar vissa "arbetsskador" om man ska uttrycka det så, från förra familjen. Varje gång någon av föräldrarna kommer och säger: "Du, Johanna...." blir jag helt spänd och nervös, förväntar mig en utskällning och tankarna börjar genast rusa omkring för att komma på vad jag har gjort fel. Men det blir aldrig en utskällning, det är bara lätta informationer och liknande: "Jag åker iväg nu. " " Vill du ha te, jag ska sätta på vattenkokaren." "Tack för att du gjorde dethär" "Vad har du för planer för ikväll?"

Och trots att jag haft det såhär i över en månad så sätter ändå min reaktion igång vid varje tillfälle, rädslan att ha gjort fel, att ha varit en besvikelse. Jag hoppas att detta kommer gå över så snart som möjligt. 

 

 

Livet som au pair är inte lätt, men familjen är en stor del av det, hur man blir bemött, både av föräldrar och barn. Att anpassa sig så totalt till en annans familjs livsstil och förhållningssätt och sätt att hantera ALLT är nog en av de svåraste saker jag någonsin gjort, men också en av de mest lärorika och jag är så himla glad att jag har tagit den här möjligheten, och att jag, trots att det blev totalt kaos (för ja, det var det faktiskt) i min första famlilj, inte gav upp utan bestämde mig för att stanna i Frankrike och avsluta det jag påbörjat. Jag ångrar inte för en sekund att jag bytte familj, även om det innebar att lämna mycket av det liv jag byggt upp under lite mer än 7 månader. 

 

Så många upplevelser har jag haft sedan jag åkte iväg hit, och nu närmar sig slutet med stormsteg, dagarna verkligen flyger iväg utan att jag ens greppar att de går! Jag har bara 2 månader kvar att göra allt jag vill göra, att umgås med mina nya fantastiska vänner och att njuta så mycket av tillvaron som möjligt innan det är dags att lämna livet jag skapat mig här och allt som hör till det. Är rätt jobbigt och lite sorgligt, samtidigt som jag inte kan vänta tills jag får träffa alla vänner och familjen igen. 

 

Jag har hemlängtan, men inte riktigt, mer en saknad av saker jag inte har här. Vardagsmotion, att bara gå ner till centrum, eller till bussen eller tåget, eller till en kompis, saker jag gjorde varje dag, gör jag inte här, inte på samma sätt. Att åka kommunalt, också något jag gjorde varje dag, medan jag här alltid sätter mig i bilen och kör iväg, hur mycket tid som helst som går till spillo bara för att man sitter bakom ratten, resetid, som jag hemma uttnyttjade till att göra saker, plugga, läsa, sova, prata i telefon, stirra ut genom fönstret och förlora mig i mina egna tankar. Jag saknar att dricka ett glas mjölk, mjölken här är inte alls som mjölken hemma, den funkar att ha till flingor eller till kaffe, men inte att dricka bara sådär. Jag saknar mina katter, att ha någon av dem i sängen när jag ska sova, att prata med dem med den där urfåniga rösten som man alltid använder när man pratar med djur eller bebisar. Jag saknar att mobba mina bröder och bli mobbad tillbaka och veta att oavsett vad så kommer vi komma överens igen. Jag saknar att vara upptagen jämt och ständigt med alla mina olika projekt, att försöka pussla ihop varje dag så att jag hinner med allt och lite till. Jag saknar att spela piano och att mina bröder klagar på att det låter för högt (gud vad jag saknar att spela piano!). Jag saknar att dra ut och springa, paddla, åka skidor eller cykla med min pappa, som alltid ska dela med sig av sina enorma (mestadels irrelevanta eller saker jag redan fått berättat för mig) kunskaper och tips oavsett vilken sport som utövas. Jag saknar att ha vänner som verkligen känner mig, vet hur jag funkar och alltid finns där för mig, ni som jag kan prata om vad som helst med, där samtalsämnena aldrig tar slut, ni som jag kan komma till när som helst, och bli mottagen med öppna armar, en kopp kaffe/te och kanske någon godsak om jag har tur och framför allt, som man kan krama utan någon som helst anledning.