Sträckläsning och gräsklipparproblem
En liten update
När ens föräldrar uppmanar en att blogga är det dags igen. Egentligen har jag inte sådär supermycket att blogga om, eller ja, vet inte riktigt vad som ni som läser tycker är intressant, för just nu händer det inte så mycket intressant. Om nån har förslag på vad jag ska skriva om får ni gärna dela med er! :D
Men jag ska väl få ihop något inlägg ändå nu sådär på morgonkvisten!
Över en vecka sen jag bloggade sist, vad har hänt?
- Jag har bokat tid för tatuering (14 juni)
- Jag har bokat resa hem (8 juli)
- Jag har ansökt till universitet
- Jag har suttit ett antal timmar (många) och sökt jobb
- Jag har läst
- Jag har tränat
Sådär! Så pass intressant var min vardag. Eller ja, jag firade ju påsk med mina sysslingar på slottet också, vilket var härligt. Fick inget påskägg, katastrof (och tydligen fick min kusin som bor i MITT rum hemma i Sverige MITT påskägg i år. Orättvist) men fick en telefon i choklad, den var god den med. Tänkte lägga upp lite bilder på slottet, bara för att visa att det är ett slott. Och ett stort och coolt slott dessutom.
Planering och budget för resten av tiden här är klar, är upptagen så gott som varje helg fram tills att jag åker hem, känns sjukt. Paris, Zurich, Italien och tatuering samt försöka träffa vänner är det som kommer hända. Det är 11 veckor kvar nu, 76 dagar. Känslorna för att åka hem är extremt blandade och jag skulle kunna skriva en hel bok om dom. men jag tror att jag skippar det.
Ska väl försöka bli lite bättre på att blogga nu, hoppas jag!
Sommartider, hejhej?
Hoppsan, så glömde jag att blogga under veckan igen. Inte så konstigt då jag varje dag under veckan har försökt att vara ute så mycket som möjligt i den ungefär 20gradiga värmen. Svensk sommar och jag (till skillnad från ALL lokalbefolkning) går glatt iförd shorts och linne, så lite kläder som möjligt helt enkelt. Börjar få lite färg också, brun denna gång och inte röd. Mycket av min tid spenderar jag antingen i trädgården eller nere vid vattnet med en bok eller franskaplugg. Resten av tiden är lite oklart, träning blir det oftast.
I övrigt så trivs jag sjukt bra i min nya familj, jag kommer mer eller mindre överens med båda barnen och de känns faktiskt nästan som mina småsyskon, fast ibland är de skitjobbiga, som barn är. Igår fick jag höra min värdmamma säga att jag är "fabulous" till en grupp av sina vänner inför mig. Kändes väldigt bra måste jag erkänna.
I övrigt har jag hittat en franskakurs här och ska spola den i Annecy, den här är gratis, och jag kan till och med cykla till den på 20 min, lätt värt. Dessutom är franskakursen inte bara en franskakurs, den är helgrym. Första gången jag var där var jag inne och hade "privatlärare" mer eller mindre, som jag jobbade med. I torsdags då jag var där presenterade hon mig för en annan lärare som har "de avancerade" eleverna. En hög ungdomar, eller ja, 6 stycken andra, de flesta precis som jag, au pairer bestod gruppen av. Läraren har en soft pedagogik, han sa att han: hjälper oss upptäcka regionen samtidigt som vi lär oss franska. Så, i torsdags då tog vi oss till Nernier (vilket är typ 1 km från där jag bor, nere vid vattnet) och gick runt tillsammans i solen, pratade endast franska, blev undervisade i historia och så vidare, och självklart hade våran lärare tagit med sig fika som vi mumsade på vid kajen efter våran rundtur och innan kursen tog slut.
Franskalektion!
Nernier
Roadtrip och äventyr i Montpellier
Listan med olika helgutflykter jag ska göra i Frankrike blir sakta men säkert avprickad, eller ja, senaste tiden prickas saker av rätt så snabbt faktiskt!
Efter att min vän Jessie (Kanada) för ca 2 veckor sen kom med ett förslag att åka på roadtrip tillsammans har vi funderat över var det skulle vara kul att åka, Montpellier blev det. Sagt och gjort. I fredags kväll blev jag upplockad av Jessie och Olivia (Tyskland) och en bil full av färdkost, dvs chips, godis, energidricka och allt annat som är 100% nödvändigt under en roadtrip. 5 timmar senare (varav jag själv körde det mesta) fyllda av skrållande till låtarna på radion och med allt smaskens i högsta hugg kom vi fram till Montpellier. Jessie hade en facinasion över träden och kunde inte sluta säga "Look at the trees! OMG LOOK AT THEM!" var annan minut. Observera att detta var cirka klockan 2, mitt i natten dvs. Då vi bestämt oss för att couchsurfa blev vi mötta av våran host utanför huset. Tanguy, 21 år gammal kille som bodde med föräldrar i en fin villa i utkanten av staden. Han visade oss direkt till vårat rum och vi däckade på stört.
Lördagen började med en frukost ute på terassen, iförda shorts och linne, inte helt fel sådär i april. Vi chillade där under förmiddagen och åt sedan lunch med föräldrarna, som var så söta att man bara ville ta med dem hem och ha som husdjur. Bra franskaträning då föräldrana uppmuntrade oss att prata (okej Jessie är redan flytande i franska då det är hennes modersmål så hon fuskade..) och ställde ungefär 1000 olika frågor. De tyckte även att jag skulle börja studera i Montpellier, och att om jag gjorde det fick jag gärna komma på besök så ofta jag ville, ska fundera över denna inbjudan lite tror jag.
Under eftermiddagen blev vi guidade av Tanguy runt i Montpellier, vilket är en sjukt fin stad måste jag säga! Solen sken och vi var glada och turistiga och tog kort av allt, nästan allt. Efter en tur på ett museum med utställning med Linda McCartneys bilder och historia, imponerande och väldigt bra utställning! Självklart ingick även glass i dagens rundvandring innan vi åkte tillbaka till huset.
Kvällen spenderades med några öl innan vi åkte in tillbaka till Montpellier, vi gick på ett slags uppträdande (Columbiansk musik osv) där en av Tanguys vänner spelade trummor. Det var så kul, så fort musiken startade började HELA publiken dansa, bara att haka på helt enkelt! Efter uppträdandet gick vi till "The australian bar" där alkoholen var fett billig (därav blev det en del..hoppsan) och inredningen var med en touch, eller ja en stor touch Australien. Riktigt härlig kväll!
Jägerbomb- 3,50€
Weeping angel statue, UTAN HUVUD. This totally freaked me out.
Söndag blev det sovmorgon, vilodag kan man väl också säga. Vid klockan 12 var vi i alla fall klara och uppe, redo att dra till stranden, and so we did. Vykortsskrining, läsning och ett blixtsnabbt dopp (inte inklusive huvudet) blev det under eftermiddagen, i sällskap med jordgubbar, inte fel alls. Dock underskattade jag aprilsolen. "Solen tar väl inte så mycket i april", och smörjde inte in hela min bleka vinterkropp när jag slet av mig kläderna för att ligga i bikini. Dåligt omdöme.
Burned. Aj. Observera den fina vita linjen från överdelen av bikinin.
Vid klockan 19 på kvällen satte vi oss återigen i bilen, jag med en förskräcklig huvudvärk som jag efter ett tag kom fram till berodde på den kaffefria dagen. Inte en enda droppe av den heliga drycken på hela dagen, illa. Detta resulterade i att jag sov de första två timmarna innan jag vaknade av en doft-KAFFE. Självklart hade vi då åkt iväg från macken och jag förblev kaffelös. Dock insisterade jag på ett stopp vid nästa mack, godaste koppen kaffe i mitt liv.
BILBILDER:
Helgen har mer eller mindre varit helt underbart perfekt, kunde inte önskat mig mer!
Äckligt oproduktiv
Senaste veckan har jag verkligen varit oproduktiv. För att säga det rätt ut, jag har inte gjort ett skit. Eller ja, det är väl en au pairs vardag lite, att ha sjukt mycket tid och inte riktigt veta vad man ska göra av den. Men den senaste veckan har varit verkligen bedrövlig. Jag är så himla trött hela tiden och har ingen energi, fast jag sover, äter och tränar, är det inte det man ska göra för att få energi (nej jag har inte slutat dricka kaffe!)?? Antar att det kanske är biverkningarna av ett jobbigt slut på februari och en jobbig början på mars med allt kaos och knas som det har inneburit.
Mina dagar går ut mer eller mindre på att ligga antingen i sängen eller i soffan och läsa/slösurfa/titta på serier/titta på film. På kvällen tar jag mig iväg för att träna. Känner mig lite uppgiven helt ärligt, omotiverad och lat och inte på humör att göra något alls. Antar att det är sånt som händer och som förhoppningsvis går över. Ska försöka göra lite mer nästa vecka under dagarna, för såhär kan vi inte ha det. Kanske att jag känner mig lite uppiggad och taggad efter en helg i Montpellier. Roadtrip ner imorn står på agendan. Ser fram emot att göra något!
Arbetsvecka 1 avklarad.
Redan 5 dagar sedan jag kom hit, herregud vad veckan har dragit förbi. Tänkte dra en kort resumé av min vecka:
Mycket tid har spenderats med att läsa. En del tid har ägnats åt att sörja det icke befintliga pianot i huset, en gitarr finns i alla fall att trösta sig med. Att köra automatväxlad bil var en aning kaos de första två dagarna, väldigt kraftiga inbromsningar då vänsterfoten automatiskt vill stampa ner kopplingen men istället hittar bromsen har blivit min speciallitet! Nu går det bättre, vänsterfoten placeras nu mera på säkert avstånd från pedaler och får hålla sig där för att undvika fler obekvämligheter.
Ett pussel på 1000 bitar tar tid att lägga, misstänker även att vissa bitar saknas, det återstår att se.
En cykeltur på någon timme har jag hunnit med för att utforska min by och de kringliggande, mest var det i jakt på ett café där jag planerar att bli stammis, men hittade inget och återvände hem utan att ha fått min kaffe på mitt nya stammisställe, misson failed. Fick lite bilder i alla fall.
Jag har insett att det är sjukt fint att springa längst sjön här, passade på då jag väntade på en av ungarna som var på gympaträning, kommer definitivt bli en vana! Det finns körsbärsträd överallt och dom blommar för fullt, sjukt vackert! Har även funderat hur spinninginstruktören jag hade i onsdags kunde vara så pass snygg fast han svettades som en gris, men jag blev istället helröd i ansiktet och bara allmänt äcklig. Första kommentaren efter träningspasset av Nina: "Du är helt röd..." Ja jo tack, jag vet.
IDAG VISADE DOM DOCTOR WHO MARATON PÅ TVN HÄR. Tycker bara att alla skule få veta det, gissa vad jag har spenderat dagen med? Titta på tv? Japp det är korrekt!
Förutom allt detta. Jag trivs sjukt bra i min nya familj och ungefär tusen olika resor och utflykter har planerats för de månaderna jag har kvar. Slår vad om att tiden kommer flyga förbi!
Då börjar vi om från början
Som de flesta vet, tror jag, har jag lämnat familjen jag bott hos i 7 månader. Efter resan till Nice blev jag upphämtad och direkt inkastad i livet hos min nya familj, så nu är det full rulle med att komma in i nya rutiner och regler.
Familjen först då. Pappan är från Amerika, han pratar engelska och franska, jobbar som författare. Mamman är Svensk och pratar såklart svenska, men även hon engelska och franska, hon jobbar med marknadsföring om jag inte minns fel och har tydligen alltid mycket i jobbet. Två barn hjälper jag till med. Nina är 8 år, och gillar allt, mer eller mindre. Sidney är 12 år och börjar komma in i tonåren, han är rätt självständig och jag har inte riktigt haft tid att lära känna honom än.
Mitt nya jobbschema är skönare än förut, jag har mer tid för mig själv och mer klara arbetstider. Ofta går det mesta av tiden jag jobbar åt till att skjutsa och hämta barnen på skola och aktiviteter. Även hjälpa till med maten några dagar i veckan och stanna hemma de kvällar då föräldrarna är borta eller sena. Jag är helt enkelt här för att avlasta föräldrarna med vardagliga sysslor som tar tid, och inte ersätta föräldrarna vilket jag ibland kände att jag gjorde i förra familjen. Mitt rum här är större än det förra (sängen står på golvet och stannar där) och jag har precis flyttat in mina 5 ton grejer (det är rätt sjukt hur mycket jag har samlat på mig under tiden här...)och organiserat i ordning. Hemma i huset pratas det svenska, engelska och franska om vart annat, lite förvirrande men rätt bra övning för hjärnan att hålla isär språken också!
Vi bor i en villa med en stor trädgård i en by som heter Messery. Till skillnad från min förra by har denna by MASSA saker i sig. Vi har: en skola, en kyrka, två bagerier, två frisörer, ett litet livs, en tobaksbutik, 2 restauranger, ett postkontor och lite fler mer oklara saker. Lite skillnad från förra familjen där det i byn fanns: en skola och en kyrka. Känner mig alltså en aning mer bekväm med tillvaron här. Dessutom finns det två andra byar, 3 km bort (cykelavståååånd!) där det finns ännu fler butiker och liknande av olik slag. Och 5 km bort finns det en mindre stad med MASSA olika grejer (en bio bland annat!) Jag bor inte alls lika off som förut! PARTY FÖR MIG! För övrigt ligger vi precis alldeles nära Lac Leman, som är den stora sjön vid Geneve. Under sjön om man tittar på kartan. Jag bor alltså nu närmare Geneve än Annecy, 20 min till Geneve och lite mer än en timme till Annecy, en ändå överkomlig sträcka så jag kan fortfarande träffa mina vänner.
Jag ska försöka fortsätta på min franskakurs i Annecy men endast på fredagar, alltså en gång i veckan, och ska idag prova på en franskakurs här också, hoppas det blir bra! Tyvärr måste jag sluta med både kören och pianot eftersom det inte funkar med denna familjs schema, är lite deppig för det. Inget piano finns heller i huset, det blev sålt för en månad sen (nedrans otur), men har en gitarr att trösta mig med i alla fall.
För er som undrar vad som hände med förra familjen. Vi pratade, vi bestämde att jag skulle därifrån för att det inte funkade, de ville att jag skulle åka så fort som möjligt. Barnen var förkrossade och bad mig att inte åka, det var riktigt tufft att säga hejdå till dem. Jag har massa (inte massa men en del) pappersarbete att avklara då jag bytt adress och så vidare. Förhoppningsvis kan jag träffa ungarna igen innan jag åker hem, ska försöka köpa ut mina skidor med tillbehör så måste klara upp hur det ska organiseras.
I övrigt har jag börjat fundera på datum att åka hem och försöker nog att återvända till mitt moderland runt den 10e juli.
Det var allt, klart slut! Har ni frågor om allt detta är det bara att köra på.
Weekend i Nice
Efter att ha packat ihop allt vad mitt liv har innehållit de senaste sju månaderna och lämnat det mesta av det hos Jessie begav jag mig i fredags till Nice. Här kommer då helgens historia:
Fredagen var varm och jag övervägde shorts men beslutade mig till slut att köra på jeans, tur för det var kallt i flygplanet. Efter en resa på 45 minuter (med en snygg flygvärd som ögongodis under turen) landade jag i Nice. På flygplatsen väntade jag i ungefär en timme med bok i hand innan jag såg det där bekanta ansiktet bland alla människor som kom ut från den automatiska dörren. Med ett litet mesigt skrik halvsprang jag med min feta väska för att få en kram. Jag älskar kramar. Snabb catchup med allt vad livet har bjudit på senaste tiden blev det påväg till bussen, som inte gick för det var strejk, så vi hittade en annan och fortsatte catcha up på den. Något förvirrade letade vi sedan efter hotellet, oerhört tacksamma att i alla fall en av oss (jag) kunde kommunicera med lokalbefolkningen, så lyckades vi få tag på hotellet via telefon och en dam beskrev för mig hur vi skulle ta oss dit. Tack och lov att min franska har en så pass hög nivå att jag kan fråga efter vägen och ta emot en vägbeskrivning.
Väl framme på hotellet installerade vi oss snabbt innan vi tog med oss turistväskan och kameran för att börja vårat turistande. Vi började på turistbyrån (efter en lunch på Donken, inte så fancy), så som man bör, fick en karta och sedan begav vi oss mot de ställen som är värda att besöka. Den coola trädgården mitt i stan, en naken staty, gamla stan, ruinerna av slottet på kullen med tillhörande vattenfall och en liten smak av Promenade d'Anglais (engelska promenaden om man översätter till svenska) hann vi med innan det var dags för ett glas vin på en pub och klockan var 19. En middag, bestående av musslor för min kompanjon och en trerätters med salad, anka och crème caramel för mig, avnjöts innan vi drog oss tillbaka till hotellet för en stillsam kväll.
Lördag, regn regn och regn. Syndafloden var över Nice och vi köpte varsitt 2 euros paraply för att kunna ta oss till köpcentret utan att bli dränkta. En fransk frukost med kaffe och croissant blev det innan vi bestämde oss för att se vad affärerna hade att erbjuda på, några klädesplagg rikare och ett antal euro fattigare gick vi nöjda tillbaka till hotellet. Efter den medköpta lunchen (exklusivt köpt på närmaste mataffär) övervägde vi vad vi nu skulle göra med våran dag, vi var ju faktiskt turister, då måste man ju göra något! Efter tittande i Guideböcker och sökande på internet bestämmer vi oss för att styra stegen mot "confiserie Florian", med mina fantastiska kartkunskaper markerade jag självklart ut målet på turistkartan vi införskaffat på turistbyrån föregående dag. Halvvägs (eller lite mer) är vi totalt blöta och allmänt otaggade trots våra 2 euros paraplyer. Vi hittar ett Creperie, perfekt det var ju ändå tid för fika! Efter fika och nya krafter går vi mot våran destination ännu en gång. En mindre sjö hade vid denna tidpunkt bestämt sig för att slå sig ner i mina båda skor, vilket även hade drabbat Piglet.
Hur som helst kom vi fram. Confiserie är, för er som inte vet det, ungefär en godisfabrik, det vill säga ett ställe där de tillverkar godis och annat mums. En kort guidad tur blev vi inkastade i och sedan blev det provsmakning (supermums!). Piglet fick smak för Violsylten (den var underbart god!) och bestämde sig för att köpa med sig en burk. Nöjda lämnade vi Confiserie Florian, Piglet med en påse innehållande syltburken i en handen. 500 meter senare hör jag plötsligt ett litet skrik och plötsligt ligger hon där på marken. Det första jag får höra är inte "Aj min röv" eller, "jävla regn som gör marken hal" utan "BURKEN, DEN SPRACK!". Mycket riktigt, sylt i halva påsen, så det var bara för oss att vandra tillbaka och förklara situationen för tanten vi köpt burken av. Hon skaffar fram en ny, packar den i bubbelplast (nu kan dom inte ha sönder den igen, hopplösa turister..) och vi går denna gång tillbaka till hotellet utan vidare syltincidenser.
Efter att ha druckit vin, ätit chips, skrivit vykort och powernapat på hotellet tar vi oss ut för en middag, kinesiskt denna gång, klockan var sent så vi var ensamma på restaurangen, lite VIP sådär. Tanken var att efter middagen dra ut på klubb men självklart fick jag en huvudvärk som hindrade oss från det. Inte helt optimalt.
SÅ på söndagen var väckarklockan ställd på 7, vi går upp, samlar ihop de sista av våra prylar, tar på de fortfarande blöta skorna från gårdagen (trots frenetiskt torkande med hårtorken, förgäves..) i mitt fall, och lämnar sedan hotellet för ännu en typisk frank frukost, denna gång kaffe och pain au chocolat. Efter detta skickade jag iväg min kompanjon med bussen till flygplatsen.
Min dag spenderades med min feta bag, vandrandes planlöst runt i Nice (det var sol, molnfritt och varmt i alla fall) och turistade på egen hand. Skorna torkade trots solen och värmen inte, jag försökte få dom att sola, emn trotts mer än en timme i solen var de fortfarande blöta efteråt, men lite mindre än tidigare. Rätt omysigt men vad ska man göra? Mycket vandrande blev det innan jag till slut tog bussen till flygplatsen där jag satt med en bok och choklad i några timmar, självklart på fel terminal, vilket jag insåg någon timme innan mitt flyg skulle gå, bättre sent än aldrig.
Och så slutar historian om helgens äventyr!
Vad som händer
Som flera av er såg i det sista inlägget från skidsemestern med min värdfamilj så har jag haft lite problem. Jag tänker nu förklara det lite mer.
Så låt mig förklara enkelt. Under skidsemstern var jag tydligen arrogant, egoistisk och otacksam enligt min värdmamma. Hon skällde ut mig och berättade allt dåligt och oacceptabelt jag gjorde. Hon gav mig ett val- antingen ändrar du dig eller så åker du härifrån. Det hon ville att jag skulle ändra var att säga tack mer. Något vi redan hade haft en diskussion om i Januari och som jag sedan dess försökt ändra på och trodde att jag lyckats. MEN NEJ. Där trodde jag fel, tydligen är jag ett hopplöst fall. Kort och gott, jag beslutade att säga att jag tror att jag väljer alternativet att inte stanna för jag kommer nog inte kunna ändra mig så du blir nöjd. Sagt och gjort, hon säger att jag ska dra så snart som möjligt. Detta bestämdes i söndags.
Som tur var för mig hade jag redan skickat ut en del linor till potentiella nya familjer, och fått napp, av flera faktiskt. På fredag, dvs om typ ett och ett halvt dygn, åker jag på en redan planerad resa till Nice. Efter det, då jag kommer tillbaka på söndag kommer min nya familj att hämta mig på flygplatsen. Jag var i kontakt med ett flertal familjer och gjorde valet att ta det säkra alternativet. En halvsvensk familj- ingen risk för språkbarriärer eller kulturkrockar på samma sätt. Dock bor familjen 1 timme bort från Annecy där jag har de flesta av mina vänner och även min franskakurs, men jag kommer fortfarande ha helgerna för att träffa alla, tack och lov. Och kommer även med största sannolikhet att kunna fortsätta min franskakurs men endast en gång i veckan.
Så ja, där har ni en kortfattad sammanfattning av vad som har hänt. Kommer antagligen skriva mer om detta då jag inte är mitt inne i det. Just nu har jag fullt upp med ledsna ungar, packning, organisation och städning.
Hoppas för allt i världen att det blir bra nu! Senaste tiden har varit en aning kämpig.
Semester i Chamonix!
I onsdags kväll hämtade jag mamma på flygplatsen i Geneve. Riktigt skönt att få träffa henne.
Vi spenderade sedan två fantastiska dagar i Chamonix med skidåkning och mängder av mat och fika. Precis som en skidsemester ska vara. Vi bodde på världens härligaste ställe, ett hostel som var en liten stuga med plats för 8 gäster tror jag. Han som ägde det hette Aaron, kom från Nya Zeeland, var rätt snygg och hade en megacharmig hund som hette Gus. Aaron tipsade oss om vad vi skulle göra och var vi skulle åka, vilket jag är mycket tacksam för! Förutom boende ingick frukost på hostelet, frukost som Aaron lagade själv till oss. Det var DEN BÄSTA frukost jag någonsin ätit. Hur gott som helst och hur mycket som helst. Vi missade att ta kort på den tyvärr..
Efter dessa två skiddagar i Chamonix spenderade vi söndagen (igår alltså) i Annecy där det var karnival!
Självklart tog vi hur många turistiga bilder som helst under våra utflykter.
Vi börjar med Chamonix
Pose vid Mt Blanc
Fräser på i backen!
Glasbur. Lite obehagligt tyckte mor min.
Lite Annecy och Karneval.
Självklart standardpicknicken vid sjön. As usual.
20 år och vuxen på riktigt
Jag har alltid föreställt mig att när jag fyller 20 ska jag ha en fet fest, fira som aldrig förr. Bjuda alla mina vänner och bara ha en stor grym fest och vara så bakis att det håller i flera dagar. Så blev det inte. Min första tårta kom på kvällen innan min födelsedag, Olivia hade bakat. Jag fick även en del presenter från min värdfamilj och den andra familjen vi var på skidsemestern med (inser att detta inlägg är en vecka sent men jag har inte haft tid eller ork förrän nu). På kvällen, dvs natten till min födelsedag gick jag och Olivia ut på en klubb vid skiresorten. Jag har aldrig fått så mycket alkohol för så lite pengar, alla bjöd (alla killar) och jag blev en aning berusad för att uttrycka det milt.
Lördagen- min födelsedag började med att ingen sa Grattis, lite besviken måste jag säga. Men sedan verkade familjen komma på sig och sa grattis ändå. Jag åkte hem med Olivia och hennes värdfamilj. Eftermiddagen spenderades med Jessie i Annecy och en flaska skumpa vid sjön i solen endast iförd tshirt- inte helt tokigt!
På kvällen åt jag middag tillsammans med Jessie och Olivia på en resturang innan vi mötte upp Mikaela, Janne och Lara på en bar för att sedan gå till vårat standard festställe i Annecy. Jag blev bjuden på dricka av ALLA.
Så spenderades alltså mitt 20 års firande, med att supa två kvällar i rad och få lite presenter.
I onsdags kom mamma hit och hade med sig lite paket och framför allt kakor, bullar och tårta. Här kommer lite bilder på mina två tårtor och mina presenter
Skidsemester i Alperna. Del 3.
Glaciären var fantastisk. Vädret under torsdag och fredag var oslagbart. Tänker inte säga mer om glaciären utan visar bara bilder.
Förutom det tänkte jag bara passa på att säga till alla er där hemma som läser min blogg att jag har en del problem med familjen. I torsdags kväll hade jag ett samtal med Christina i vilket hon sa att jag antingen måste ändra på mig eller åka hem.
Försöker hitta en lösning, förhoppningsvis kan jag byta familj, men vi får se hur saker och ting slutar.
Skidsemester i Alperna. Del 2.
Måndag och tisdag- dagar i vitt. Båda dagarna har varit helt vita, jag skojar inte. Vi har bokstavligt talat åkt skidor inuti moln. För alla er som någon gång åkt skidor (vilket jag antar är de flesta) ska jag nu beskriva hur mycket vi har sett under dessa två dagar. Då man sitter i sittliften kan man urskilja konturerna på liften framför, ibland kan man till och med se konturer av folk som åker skidor nedanför liften. Det är ungefär som att hela världen har immat igen, man tror att det är skidglasögonen som immat igen, tar bort dem och inser att nej, ögonen har ta mig tusan också immat igen, det är ju ingen skillnad! För att sedan beskriva hur det var att åka skidor, om ni tänker er det här som man alltid ser på filmer när folk drömmer, de befinner sig i ett helt tomt vitt…grejs, ett sånt där landskap där man inte ser skillnad på vad som är mark och vad som är luft, så var det i backen. Man var i en enda vit dimma, osäker på om man faktiskt stod på marken eller svävade ovanför den. När man sedan skulle åka, det var inte lätt då man inte ser terrängskillnaderna, vet om det är små knölar i backen eller om det är brant eller inte. Det var…spännande, och då och då försvann de jag åkte med bort i dimman. Inte heller var det helt lätt att följa pisten.
"Utsikten" över liften.
Då åker vi då, har vi tur ser vi snart nästa pinne och slipper åka av pisten!
MEN misströsta inte! 5 timmar skidåkning blev det både måndag och tisdag och även med resultatet träningsvärk idag.
Nu måste jag berätta lite om personerna jag är här med och deras skidåkning. Trots dimman körde de vuxna en massa off pist, gärna in i skogen, och tog med oss au pairer några av gångerna, inne i skogen var det inte lika mycket dimma (tack och lov, annars hade jag slutat i ett träd). För er som har sett sällskapsresan där de åker skidor. Mina och Olivias värdföräldrar är som dedär personerna som alltid kommer stormande ut i backen, skriker och tjuter och kaosar sönder, med den fräcka musiken i bakgrunden. Ja, så är värdföräldrarna. Med ett tjut: WOOOOHOOOOO kastar de sig ut i lössnön! Det värsta är att de är grymma också, jag känner mig som ett efterblivet litet barn i jämförelse. Inte rädda om livet där, till skillnad från mig, även om jag kanske inte är rädd att bryta ett ben eller två så tänker jag i alla fall försöka klara mig levande tillbaka efter skidsemestern.
Idag har vädret varit otroligt och jag har spenderat hela dagen bara med Olivia, och vi skippade off pisten också. Så mycket var det om det. Imorgon ska jag och Olivia upp på en glaciär på 3000meter och åka, det kommer vara superväder (enligt prognosen, så jag kommer nog vara förkrossad om den inte stämmer) så hoppas på en stor mängd fina bilder! Tills dess kommer några från dagens åkning.
Skidsemester i Alperna. Del 1.
Låt historien börja:
Lördagen den 1/3 år 2014 tog semestern sin början. Efter ett häktiskt springande runt i huset av hela familjen (exkluderat familjens au pair) kastas allt in i bilen. Bakluckan samt baksätet är kaos och fyllt med diverse oidentifierbara kassar och väskor. DÅ inträffar resans första bakslag, ja redan innan resan ens börjat. "Var är mina skidor?" frågar familjens pappa. Ingen vet. Efter 15 minuters hektisk diskussion kommer familjen fram till att han har GLÖMT sina skidor sist familjen var och åkte skidor över helgen. Hur kan man glömma sina skidor?! Diskussionen börjar nu angående hur lunchen ska gå till samt om ett par nya skidor ska inköpas. Vid halv elva rullar vi ut från uppfarten i en fin bilkaravan där grannarnas två bilar leder och våra två bilar följer. 30 minuter senare stannar de främre två bilarna. För att sedan åka vidare proppas 5 ungar samt 2 vuxna in i en bil med 4 platser, lagligt och så vidare. Jag behåller min plats i passagerarsätet på den överpackade bilen, det kändes mer lagligt.
Mödrar och barn dumpas på tågstationen medan au pairer och pappor följer varandra i bil upp i Schweiz och alperna. Dagen och kvällen går bra, barnen och kidsen kommer fram, snögrottor byggs, vin dricks, spel spelas och allt flyter på.
För att klargöra, skidsemstern spenderas tillsammans med min värdfamilj: mamma, pappa och 2 ungar, samt familjen på andra sidan gatan: mamma, pappa och 2 ungar + au pair Olivia.
Söndag morgon är barnen som sover i samma rum som en viss au pair (jag) uppe med tuppen och för ett sjukt oljud, vilket i sin tur leder till en inte längre sovande au pair. Dagen spenderas sedan i skidbacken. 6 timmar, med 40 minuters paus för lunch. En aning mycket off pist för en som inte känner sig helt 100 på slalomskidor efter ett antal år med en övervägande mängd längd, och som dessutom är rädd om sitt liv (alltså jag igen). Min första offpist slutade i två stycken ryggplask och ett dyk ner i snön, som tur var bestod snön av mjuk pudersnö, tur för mig. Inga fler fall under resten av dagen-lyckat.
Dagens händelse var då vi tar oss nerför en backe och ser att liften, för att ta sig upp och över berget- tillbaka dit därifrån vi kom, är trasig. Vi tänker att vi får vänta tills den är lagad, ända till vi får reda på att, nej, liften kommer inte vara lagad idag. OKEJ, SÅ VAD GÖR VI?! Någons fantasiska idée var att ta sig längst en av bergskammarna och åka ner på andra sidan. 20 minuters stakande, svärande, svettande och långsamt glidande senare kommer vi till platsen där vi ska åka ner på andra sidan. Det gick ju inte alls. SÅ vi bestämmer oss för att åka ner till pisten nedanför, vilken vi kunde tagit från början istället för att svettas sönder längst bergskammen. Snö på mer än 1 meter djup i ca 300 meter ligger mellan oss och pisten, med en inte dålig lutning. JAMÄN DÅ KÖR VI! Den nedgången kommer kännas imorgon, faktiskt, så känns den redan. 40 minuter efter starten med bergkamsutmaningen är vi tillslut framme vid en lift. Jag avled i snön en minut vid denna punkt.
Första åket!
Glada tjejer, jag och Olivia alltså,
Olivia i sen superdjupa snön påväg till pisten efter vårat äventyr, följt av min korta död.
Tummen upp för träningsvärk!
Vackert väder avslutade dagen och jag har nästan börjat få en liten tvättbjörnsbränna...redan, efter en dag. Snyggt sådär.
Inget mer att rapportera förutom att en aningen kanske lite för mycket vin har konsumerats sedan vi kom hit, vilket var igår.
Imorn drar vi ut i backen igen. Min kropp är slut. Så därmed tackar jag för mig och tänker nu släpa mig till min säng.
Vårens ankomst och en kaffe
Inser att jag skrivit massa jobbiga långa och mycket text-inlägg senaste tiden, så tänkte nu skriva ett inte lika långt och jobbigt inlägg med massa tankar, bara för att lätta upp stämningen lite!
Våren är här, senaste dagarna har spenderats i jeansjacka och närmare 15 grader, nästan shortsväder enligt våra svenska mått mätt! Solen har idag lyst med sin frånvaro och ersatts av regn efter mer än en vecka av mer eller mindre konstant sol.
Bjuder på två solen-är-här bilder från senaste veckan
Utfodrar min bleka svennehud med lite UV-strålning i hopp om en lite brunare nyans sådär.
Idag sitter jag och pluggar franska med en kopp kaffe, snabbkaffe, inte svenskt kaffe, jag saknar svenskt kaffe...
Franskan går väl framåt, tror jag, faktiskt har jag märkt att jag inte längre vet om min franska blir bättre eller inte, det visar sig inte lika tydligt som i början. Dock känner jag att i alla fall många saker som varit krångliga och jobbiga förut numera faller sig naturligt. Som denna futur-form av verb... varför krångla så mycket? Har i och för sig blivit mer eller mindre proffs på den och använder uttryck som j'aurai, je ferai, je mangerai osv, mer eller mindre hela tiden, bara för att jag har greppat hur det funkar!
I övrigt känns det lite som att min franska står stilla, så jag försöker bomba mig själv med så mycket franska som möjligt, jag har bytt språk på mobilen och datorn till franska, jag sträckläser franska på kvällarna, jag har fransk radio igång hela dagen hemma, jag försöker hindra mig själv från att tänka på svenska, jag försöker göra så mycket franska gramatikövningar som möjligt och bara allmänt prata på franska ALL THE TIME. Vi får se om mina ansträngningar lönar sig i slutändan!
Förutom det, på lördag åker vi på skidsemster till alperna i en vecka. JAG ÄR SÅ TAGGAD!
Ett bästisbesök
Dåligt med blogginlägg? Varför undrar ni? Jo, här har ni svaret:
Från och med torsdag kväll har jag mer eller mindre suttit ihop med denna filur. Finbesök av bästa vännen hemifrån, och välbehövligt också. Att bara kunna få flumma av sig och vara lite extra konstig är en sällsynt vara här nere, och att få prata av sig också. Att hänga med någon utan att anstränga sig ett dugg, utan krav, att bara få vara, det är något jag saknar här med mina nya vänner som fortfarande är för nya för att den relationen ska vara möjlig. För mig har helgen varit helt obetalbar och jag har njutit av i stort sett varje sekund.
Vad har vi gjort? Vi har umgåtts, ätit croissanter, druckit kaffe, pratat, skrattat, promenerat, kollat på film, haft raclette-vin-ben 'n' jerry's-chips-och-mys kväll, varit i Annecy, ätit på restaurang, sovit i samma säng, lekt med mina ungar, kört bil, sjungit med för full hals i sånger, sett Sverige förlora guldet till Kanada i hockeyfinalen, njutit av vädret och självklart, kramats.
För att sammanfatta: Typ världens bästa helg med världens bästa vän. En sån där sak som man behöver ibland, även om det är mer än superjobbigt att säga hejdå, ännu en gång.
Födelsedagar och firande?
Insåg att jag inte skrivit på ett tag, så passr på såhär på morgonkvisten med en kopp kaffe i ena handen och tandborsten i den andra (ja jag började borsta tänderna och insåg sen att jag hade kaffe kvar, vad ska man göra?).
Födelsedagar. Under hela min uppväxt, alla mina födelsedagar (det är 19 stycken hittills, snart 20!) har det varit världens mest speciella dag, dagen man väntar på och ser fram emot och det är så OLIDLIGT spännande. Natten innan då man ligger vaken och tänker på morgondagen och allt den kommer bjuda på. Morgonen då man vaknar och väntar på att familjen ska komma in- se ut som zombies, sjunga ja må hon leva i 5 olika tonarter på 4 personer, en bricka med frukost och ljus och i händerna ett flertal (förhoppninsvis fler än 1 alltså) presenter. Dagen, då alla sjunger och grattar och skämmer bort en. MEGAfikat på eftermiddagen med en tårta och ljus som representerar åldern man nu har uppnått, släktingar, gamla familjevänner och nära vänner som kommer med presenter och kort med fyndiga texter för att sedan dela fikat och tårtan med mig. Alla samtal från folk som vill säga grattis som man till slut ledsnar på (jag vill ju bara äta min tårta i fred!). Middagen som jag själv fått bestämma och som hela familjen deltar i innan det blir ännu mer fika eller någon mumsig efterrätt. Kvällen när man sitter i soffan, alldeles euforisk och tänker att "Jo, det här har nog varit den bästa födelsedagen hittills".
Allt detta innebär det att fylla år för mig. Det är min dag, jag är i centrum, jag får känna mig extra älskad och speciell.
Tydligen är det inte samma sak i min au pair familj.
I lördags hade Romane sin bästa vän här från eftermiddagen för att fira sin födelsedag. De åkte skridskor på eftermiddagen, på kvällen var jag ensam med tjejerna och Louis, vi åt en fancy middag bestående av kycklingfondue och en mumsig marängdessert. Tjejerna fick sen se sagan om ringen innan det var dags att sova. Ett ganska okej födelsedagskalas även om det bara var en gäst.
Igår var det då själva födelsedagen, jag hade inte fått nån info innan om hur födelsedagar firas här men tänkte att det nog ger sig. På morgonen är jag ensam med barnen som vanligt, jag väcker Romane och säger grattis och tänker att hon kanske vill ha något speciellt till frukost på denna speciella dag, då hon klätt på sig och kommer ner till köket frågar jag vad hon vill äta- det vanliga, några baguetteskivor. Jahopp. Jaja, Det kanske är så att det blir firande i eftermiddag istället tänker jag. Vid lunch med barnen äter vi rester-tråkigt, men jag tänker fortfarande att firandet kommer på kvällen. Efter skolan ser jag till att ta med mig mellis till skolan och låter barnen leka i närheten av skolan i solen och det fina vädret. Påväg tillbaka säger jag till Romane att jag nog stannar hemma från träningen för att fira hennes födelsedag, hon blir överlycklig, så bra tänker jag. När vi väl är hemma springer Romane till Christina och berättar att jag tänker stanna hemma för hennes skull. Christinas förvåning är ENORM, jag får en chock då hon säger att hon ska gå på träningen. Något är lite skumt... Sedan får Romane två presenter (vet inte ens om det var från föräldrarna eller inte...) ett litet kortspel och en pysselbok. VA?! Är det allt?! VAR ÄR FIKAT?!?!? Var är födelsedagsmiddagen?! OCH VAR ÄR TÅRTAN?! Nej. Uppenbarligen inget av detta existerar i denna familj. Två små presenter för kanske 15 euro sammanlagt, inget fika, ingen födelsedagsmiddag och ingen tårta. Är det så en födelsedag ska firas? Och att till och med föräldrarna inte är närvarande under de få timmar de har tillsammans med sitt barn på kvällen. Sitt barn som fyller 10 år. Jag langade i alla fall en present som fick Romane att nästan gråta av lycka och säga tack i ungefär en halvtimme- ett pärlplattsset. Jag spenderade även kvällen med henne och försökte få henne att känna att det var HENNES dag.
För mig var det en ENORM chock att hela familjen i stort sett behandlade Romanes födelsedag som om det var vilken dag som helst, inget speciellt. Tydligen firade hon tillräckligt i helgen med sitt minikalas enligt föräldrarna. MEN HALLÅ MAN HAR VÄL FÖDELSEDAG EN DAG OCH KALAS EN ANNAN SÅ DET BLIR EXTRA MYCKET FIRANDE?!
Louis fyller år på torsdag, och jag antar att det kommer vara samma sak då. Vilket sjukt deprimerande sätt att fira (eller inte fira kanske man ska säga..) sin födelsedag.
Kan inte sluta tänka på min egen födelsedag och 2,5 veckor, 20 år. Kommer familjen ens uppmärksamma det?
6 månader- 5 kvar. Nu börjar nedräkningen
I en sisådär 6 månader har jag nu jobbat som au pair. Jag har ungefär 5 månader kvar. Nu börjar jag räkna ner tills mitt år här är slut.
Jag har en aning ångest över min franska, den är bättre, absolut, jag pratar ju bara franska i hemmet, jag kan kommunicera med fransmän och ibland till och med klämma till med ett skämt på franska. Ändå är det så mycket som saknas, min franska är långt ifrån fulländad och flytande och jag har börjat ifrågasätta om jag faktiskt kommer kunna prata mer eller mindre flytande när jag åker hem. Försöker plugga så mycket franska som möjligt, MEN det är svårt, jag vet inte alltid riktigt hur och vad jag ska göra för att öva mig.
I övrigt har jag blivit sjukt rastlös, 6 månader av "ledighet" räcker innan man blir uttråkad. Jag känner mig så...överflödig och allmänt uttråkad. Tristessen är det jag kämpar med mest för tillfället, jag vill bara vara SJUKT upptagen ett tag, men det går inte, jag är fast mitt ute i ingentans i ett hus, med en familj och ett jobb som inte riktigt är ett jobb. Det är en rätt konstig känsla att behöva anstränga sig för att dagarna ska gå, att anstränga sig för att slå ihjäl all den tid man har, till slut blir det rätt enformigt och segt.
Som tur är har jag en hel del saker att se fram emot i vår! Vissa saker är helt säkra, andra är saker som förhoppningsvis kommer ske. Om en vecka får jag finbesök från Sverige då bästisen kommer för en helg, som jag längtar! Om två veckor åker min värdfamilj och jag tillsammans med grannarna och deras au pair till Schweiz för en veckas skidsemester! Dagen vi kommer tillbaka fyller jag 20 år! 4 dagar efter det kommer min mamma på besök för att besöka Annecy och åka skidor med mig över en helg. Helgen efter det åker jag till Nice, där möter jag upp Piglet för en weekend vid franska rivieran, kommer bli SÅ grymt! Antagligen kommer jag 2-3 veckor senare åka upp till Paris över helgen, sen är det Påsk och jag tänker ta mig till slottet och förhoppningsvis träffa hela familjen för ett påskfirande tillsammans. Efter påsk har jag två månader kvar. Jag tänker fylla de månaderna med bergsvandringar, aktiviteter i och runt Annecy, bad, sol, kanske en roadtrip till Italien och eventuellt ännu en resa till Paris för en long- weekend, eller annan destination, VEM VET. Sen tänker jag försöka klara av DELF-examen för franska nivå B2, vi hoppas det går vägen! Har även som plan att tvinga familjen och grannfamiljen att fira midsommar med mig, för midsommar MÅSTE firas. Efter det ungefär så är mitt år här slut och jag åker hem till Svea rike igen.
Så ser det ut just nu, jag har massor av planer och jag hoppas verkligen att våren kommer flyga iväg och att jag är hemma igen innan jag vet ordet av, för det är faktiskt så att för första gången i mitt liv har jag verkligen en hemsk hemlängtan. Men tills dess, tänker jag njuta av tiden jag har kvar här!
Att vara au pair.
Efter att ha varit au pair i cirkus ett halvår känner jag nu att jag verkligen kan uttrycka och berätta hur det är att vara au pair. HA DE SÅ KUL MED ATT LÄSA DETTA GIGANTISKA INLÄGG
Livet som au pair är inte alltid lätt. Det är ofta rätt tufft faktiskt, även om det verkar rätt så enkelt- vara ledig på dagarna, lära sig ett nytt språk, bara ta hand om barn och göra lite hushållsarbete, hur svårt kan det vara? Det är faktiskt sjukt svårt vissa gånger. Även om man känner sig hemma och rätt bekväm så kan man aldrig riktigt slappna av helt som man kan hemma hos sig själv. Detta beror på en mängd olika saker såsom:
Du jobbar och bor på samma ställe, och dessutom tillsammans med din chef
Det är oklart vilken relation du ska ha till familjen- arbetsgivare, vänner, släktingar, rumskompisar?
Du vet aldrig helt hundra procent vad som är okej och inte
Du undrar ständigt vad familjen tycker om dig och om dom är nöjda
Du kan aldrig riktigt skilja på arbetstid och fritid
Du har VÄLDIGT mycket dötid
Du måste anpassa hela ditt liv efter någon annans regler och riktlinjer
För att utveckla ovanstående:
Att vara au pair är verkligen nummer ett på listan av jobb där man "tar med jobbet hem" Mitt jobb är mitt hem, mitt hem är mitt jobb. Jag kan aldrig slappna av helt då jag är hemma, för det är min arbetsplats, det finns alltid någonting att göra hemma, som jag måste göra, eftersom det är mitt jobb. Om jag har missat att sköta mitt jobb på något sätt får jag en tillrätavisning av chefen, innan vi tillsammans tar en öl eller ett glas vin och äter en trevlig familjemiddag tillsammans. Rätt absurt.
Jag har väldigt svårt att veta om familjen ser mig som en anställd eller en familjemedlem, och tror att det beror på vad det är för situation, detta gör också allting lite svårare. Självklart måste man sköta sina arbetsuppgifter, men då man är ledig förväntas man vara och umgås med familjen, göra saker med dem och så vidare. Många gånger blir jag verkligen behandlad som en anställd, medan jag vissa gånger känner mig som en i familjen, nästan. Men jag vet att jag aldrig på riktigt kan känna mig som en i familjen för det är inte min familj, det är en annan familj och de har sina regler och vanor, som jag måste anpassa mig efter. Även om jag skulle se familjen som mina rumskompisar skulle det inte vara helt korrekt, jag står lägre än dem, det är de som har makten och bestämmer vad som är rätt och fel.
Många av sakerna som man inte tänker på hemma blir stora frågor här, vad som är okej och vad som inte är det, man måste alltid fråga om allt man ska göra innan man bestämmer att göra det, för att kolla om det är okej med familjen, sedan har jag ett antal ständiga frågor i mitt huvud som jag ALDRIG tidigare haft i mitt liv. Hur ofta är det egentligen okej att vara hemifrån? Är det okej att göra något på kvällen så att man missar familjemiddagen och äter själv senare när man kommer hem? Är det okej att ta hem kompisar? Är det okej att vara inne på sitt rum 3 timmar i sträck? Är det okej att åka iväg varje helg? Är det okej att säga nej?
Att ständigt vara orolig över att få en utskällning, att något är fel, att man gör fel eller inte gör något är nog en av de svåraste sakerna. Jag vet aldrig hundra procent vad familjen tycker om mig, tycker de jag sköter mig bra? Tycker de att "jag får duga"? Tycker de att jag är tillräckligt mycket med dem och barnen? Tycker de att jag gör det jag ska? Tycker de att jag ska göra mer? Tycker de jag är otrevlig? Tycker de jag inte accepterar deras livsstil? Jag kan hålla på i en evighet. Dessa frågor snurrar ständigt runt i mitt huvud, vilket tär på mig ganska mycket. INGENTING är helt klart.
När föräldrarna kommer hem är jag ledig. På helgerna är jag ledig. Ändå är barnen ständigt där och vill att jag ska leka med dem då jag sitter på mitt rum och försöker få lite egentid. Jag förväntas hjälpa till med att laga middag då och då som en del av familjelivet. Jag förväntas delta i familjeaktiviteter som familjen bjuder in mig till, frågan är, jobbar jag då vi gör dessa aktiviteter? När jag slutar jobba för dagen fortsätter jag ofta jobba, spenderar tid med barnen, hjälper till med diverse hushållssysslor och liknande. Jag känner mig aldrig ledig förrän jag kommer utanför huset och gör saker med vänner eller själv.
I hela mitt liv, eller i stort sett, har jag alltid varit en upptagen person, vilket alla som känner mig kan intyga. Jag gör saker HELA TIDEN, en kväll hemma utan något planerat har varit något extremt ovanligt, en hel dag-ännu ovanligare. Självklart har jag uppskattat de här kvällarna och dagarna då de väl kommit, då jag inte haft något planerat och inte behövt plugga utan bara kunnat göra ingenting. Sen jag kom hit har jag den här dötiden, oplanerade tiden varje dag. Jag är glad att jag har så pass många intressen och är rätt bra på att sysselsätta mig själv, till skillnad från många andra au pairer som jag vet sover bort det mesta av sin tid...men jag börjar nu efter ett halvår bli lite rastlös. JA jag gör saker, men jag gör inte tillräckligt med saker, jag känner mig låst och otillfredställd och en aning instängd i huset. Jag antar att den här känslan består både av själva grejen att vara au pair, men också med läget-dvs hur jag bor, alltså mitt ute i ingenstans.
Det allra svåraste är att jag har behövt ändra livsstil och synsätt. Alla har olika värderingar och det är au pairen som måste anpassa sig och falla in i familjens livsstil och värderingar. Att vara här har lett till att mitt liv är så mycket mer styrt av andra än vad det är av mig själv, att jag inte har lika mycket kontroll över mig själv, min tid och mitt liv. Att jag alltid måste tänka på hur familjen ser saker och hur de vill att jag förhåller mig till allt. Jag försöker och försöker, men ändå verkar jag ändå inte vara helt godkänd.
Även om jag känner att jag trivs med min värdfamilj för det mesta-med vissa undantag, så finns det alltid en slags spänning mellan oss. Jag känner mig fortfarande ibland som en inkräktare på deras liv, och ibland känns det som att de inkräktar på mitt.
Att hitta en slags balans mellan au pair och familj känns svårt, au pairen är alltid den som måste rätta sig. Och ja, det är svårt att vara au pair.
Många gånger känner jag att jag vill hem. Tillbaka till mitt liv i Sverige, där allt fungerar som jag är van vid, bara ge upp det här och göra något annat istället. Men jag är inte riktigt tjejen som ger upp. "Fortsätt simma" intalar jag mig själv.
Jag kom hit som au pair av några olika anledningar:
1. Jag var less på mitt liv och ville komma bort
2. Jag ville slita mig loss från trygghet hos familjen och bli mer självständig
3. Jag ville lära mig franska
4. Jag ville uppleva nya saker
5. Jag ville upptäcka och utforska ett nytt land
Jag tänker inte åka hem förrän jag har uppnått alla dessa anledningar och så enkelt är det.
Dessutom finns det en mängd saker som är bra med att vara au pair.
Jag har massa tid att träna, vilket får mig att må bra på alla möjliga sätt.
Det är hur lätt som helst att hitta au pair vänner, alla är i mer eller mindre samma situation.
Många av de vänner jag har här är vänner som jag antagligen kommer ha för livet.
Tid är något jag har gott om, och jag har nog aldrig i mitt liv varit mindre stressad än jag är nu.
Jag kan vara hur störd och knäpp som helst med barnen, och de älskar det!
Jag lär mig ett nytt språk och får använda det varje dag.
Jag får vara del av en ny familj och kommer förhoppningsvis sätta positiva avtryck i deras liv.
Jag får insikter och mig själv, hur jag fungerar i olika situationer som jag aldrig varit i tidigare
Jag får ta del av en annan kultur och lära mig hur det fungarar utanför Sverige
Jag får ta mer ansvar, för andra och mig själv, mest för andra.
Jag har möjlighet att resa omkring på helger till olika delar av frankrike
Jag behöver inte betala hyra, skatt, mat eller boende.
Där har ni det. Ni som undrar hur det är med mig här borta i Frankrike och ni som undrar hur det är att vara au pair. Det är bra, men det finns saker som gör au pair livet rätt svårt och jobbigt.
Min blogg börjar bli enformig..
SÅ. Ännu en helg till ända och jag har tid att blogga.
I fredags var jag barnvakt igen (det börjar bli rätt mycket barnvaktande tycker jag..) och Christina hade varit supersöt och köpt hem sushi till mig för hon vet att det är min favoriträtt! Till middag åt jag alltså sushi medan ungarna fick kyckling och grillad potatis- vilket de föredrog framför rå fisk. Konstigt.
Sen gjorde jag deras dag då jag på väg hem från franskakursen hade köpt marshmallows, kex och choklad. Vi tände en brasa i kaminen och satte på en film i väntan på att den skulle brinna ner lite. Sen satte vi oss och grillade marshmallows och åt dem tillsammans med choklad och kex, det gjorde succé!
Igår hade vi besök av familjens första au pair och hennes kille, de bor tillsammans i Grenoble, ca 2 timmar bilresa härifrån. Hon var sjukt trevlig och hade äckligt bra franska (där har vi min framtid, hitta en fransman och stanna kvar här och bli grym på franska!). Vi åt lunch, åkte och bowlade och åt middag tillsammans allihopa. Det var väldigt trevligt men också väldigt skumt, barnen var såklart helt överexalterade av att träffa henne och jag mer eller mindre försvann i deras värld. Även då vi åt blev det lite konstigt då Christina satt och pratade med den f.d au pairen och Eric pratade med hennes kille, de pratade alla så sjukt bra, snabb och obehindrad franska att om jag inte blev inbjuden i samtalet så hade jag inte en chans att lägga ens en kommentar, och jag försökte ändå!
På kvällen mötte jag sedan upp Gemma (England) för att dra ut på klubb! Där träffade vi en hög andra au pairer och vi dansade och hade det bra till strax innan tre då jag satte mig i bilen för att köra hem igen.
Idag har varit den första helgdagen sen jag kom hit som jag faktiskt varit ensam i huset när jag vaknat. Det ledde till att jag gick runt i pyjamas fast klockan var runt 12, åt frukost i sängen med min dator och lite serier och helt enkelt inte gjorde ett skit. Under eftermiddagen åkte jag in till Annecy och träffade Janne (Tyskland), Mikaela (Finland) och Aga (Polen) för en härlig promenad i solen vid sjön, fylld med massa prat!
Jag, Aga och MIkaela vid sjön
Jag och Aga på bryggan. JA jag ser ut som ett fån, jag fattade inte ens att det var fotografering på gång!
Dagens avslutades ensam hemma i sängen med Narniafilm och ett glas vin. Rätt ok helg ändå!
Imorn börjar en ny vecka, dags för nya tag, nya dagar, ny möjligheter. HAHA, vem försöker jag lura, Det kommer bli precis likadant som alla andra veckor!